| I:331 |
Grymmare än tigern kärlek är,
Han som elden sjelf sitt offer tär.
Jemnt han plågar utan att oss döda,
Hjertat blöder utan att förblöda.
Liksom skuggan följer kroppen åt,
Så han följer oss på lifvets stråt.
Skådadt hopp, som aldrig återses,
Trofast suck, som ej besvarad ges,
Gyllne pil, som bröstet genombårar,
Bitter dagg på kindens rosenvårar,
Natt, som intet ljus åt ögat bär:
Sådan Amors grymma boja är.
Facklan skakar han kring allt på jord,
Öster, vester, sunnan eller nord.
Allting glädes, der hans ande dröjer,
Allting gråter, när han vingen höjer.
Kärlek, kärlek, är du himlars gud,
Hvarför då så grymma dina bud?
I naturens hjerta lugnet bor,
Endast fiendskap du menskan svor.
Turturdufvan mötes af sin maka,
Endast menskan dömdes att försaka.
På den väg, med trötta steg hon går,
Blodbestänkta törnen blott du sår.
| I:332 |
Dock der ofvan, ej af qvalen skymd,
Vidgas skall en evig kärleks rymd.
Kärleks känslor blifva hjertats tankar,
Amors båge byts i hoppets ankar,
Och han sjelf, från pil och vinge skild,
Skall oss helsa i hvar blick, hvar bild.
