| I:264 |
Du vandringsman, stadd på lifvets stig,
Räck mig din hand
Och lyssna till orden, som möta dig
Från ljusets land.
Hör vishetens budord! Det goda välj,
Trots ondskans strid!
För jordisk ära och guld ej sälj
Din samvetsfrid.
Fly tvister; ty vinner du målet också,
Ej köps igen
Med guld, hvad du ofta förlorar derpå:
En trofast vän.
Ifrån passionen gör lös din hand;
Ditt värde känn!
Vårt mål är ej tidens, vårt fosterland
Är himmelen.
Sky vällust! det leker en farlig vind
I qvinnans lock.
På blommande mun, på rosene kind
Bo törnen ock.
Förakta ej något och räkna för nog
Hvad ödet gaf!
Den ringaste gren kan dig tjena i skog
Till vandringsstaf.
| I:265 |
Sök mödan! I fliten den trefne ser
Sin bäste skatt.
Det trädet skönaste skugga ger,
Som sjelf man satt.
Förvara din tunga! Den pil, som går
I rymden ut,
Du kallar ej åter; han ilande når
Sitt mål till slut.
Om ödet dig hotar, ej vekligt fly;
Bryt våldets dam!
Blott der finnes kraft, hvarest stormar gny
Och blixt går fram.
Ej alltid tro, att rikdom och börd
Talanger fått;
Som åkrens, så växer ock snillets skörd
Med odling blott.
Och dygden är adlig. Hvar eken än
Sin krona sträckt,
På väldige stammen man känner igen
Dess kungaslägt.
Och bär du inom dig ett lefvande ord,
Låt det ej dö!
I menniskohjertat, en bördig jord,
Så ut ditt frö!
Och fostra med vishet och kraft din själ
Till mannamod!
Haf ospardt för allmänt och enskildt väl
Så lif som blod!
De stupa, de sjunkande dagar och år
Mot målet fort.
| I:266 |
Begagna då tiden! Han är en man,
Som vid din graf
Med ränta kräfver till baka, hvad han
Dig fordom gaf.
När nöden hörs på din hydda slå,
Dess bön ej svik.
Tänk blott, hur mången får fattig gå,
Att en må bli rik!
Väl dig, om ett eko ur minnets häll,
Från storm och strid,
Dig en gång ledsagar i ålderns qväll
Till himmelsk frid!
