| I:322 |
När solen nedåt vesterns bryn sig sänker,
På himlens purpurkind en stilla tår,
När qvällen öfver dalens rosor stänker
Sin silfverdagg utur sitt mörka hår;
En stilla tystnad öfver allt sig breder
Och friden stiger till hvart hjerta neder.
Af Edens glans på nytt din blick då väckes,
Ej af den sol, ditt öga lemnat nyss,
Men af den verld, der ljuset mer ej släckes,
Der hvarje flägt är gode andars kyss,
Der lifvets träd af gyllne frukter strimmar
Och öfver dig Guds eget öga glimmar.
Din gudaslägt, o själ, då först du anar,
Lätt gungad fram på fantasiens ström.
En evig vårglans för ditt öga klarnar,
Glad vaknar du ur tidens dunkla dröm.
Och fri och säll med himlaburne andar
Kring Skaparns tron du stämman ödmjukt blandar.
När dagen härjat biomstrens rosenkinder,
Då kommer natten med sin läkdoms kraft.
Hon hvarje sår med slöjan ömt förbinder
Och gjuter på hvar nerv sin vallmosaft.
Vid klang af näktergalars melodier
Vår tanke byts i sälla fantasier.
| I:323 |
Jag prisar natten, ty hon porten spränger
Till högre rymder med sin elfenhand.
Igenom den till jorden himlen tränger
Med sina englar, ljus och blomsterland.
När böljan lägger hop sitt blåa öga,
Nedstiga andar till oss från det höga.
Den trötta mödans staf då blifver bruten,
På lefnadsstigen skjuta blommor opp.
Ur nattens urna lugnets flod är gjuten
Och kärlek famnas af ett högre hopp.
Den stilla saknaden i rymden ilar,
Vid aftonrodnans bröst sin smärta hvilar.
Och sömnen stiger från sitt tysta läger
Hit ned till oss i silfvermantlad glans.
Han på sin vigtskål våra plågor väger
Och vågen höjs af milda drömmars dans.
På nytt för oss den dystra jorden blommar
Och öfver allt är salighet och sommar.
