| I:313 |
Der skönhet och behag ej dela
Sitt lif, sin glans åt snillets flygt,
Eld och förtjusning ständigt fela.
Ej smaken stämpeln derpå tryckt.
Du flaxar upp och gör din resa
Från österns purpurstänkta led
Till sjelfva vester; men med nesa,
Ty skönheten var icke med.
Men om af tjusning hjertat flammar
För rosenkind och ögon blå,
Du konstens gudom hos dig ammar
Och lär dig formerna förstå.
Då från den blick, som lågan tände,
En själ går ut, som eldar allt.
Hvarthän din skaldefärd du vänder,
Är intet liflöst, dödt och kallt.
Så hylla troget skönhetslifvet,
Om snille blef din gudalott;
Ty vid dess strålar är dig gifvet
Att ega smak i rågadt mått.
