Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Kvädet Ynglingatals ursprungliga form och omfång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag har i det föregående framhållit, att det till
och med förefanns yrkesmässig recitation
såsom ett näringsfång.
De latinska skrivtecknen kommo ej i bruk
förrän efter kristendomens införande, och det
tyckes ha dröjt tämligen länge, innan man
började använda dem till att skriva upp inhemska
traditioner. På Island blev det ej förr än i början
av 1100 talet.
Troligen har Ynglingatal alltså bevarats
muntligt i mer än två — kanske i hela tre —
århundraden, innan det blev uppskrivet. Det
har då ej kunnat undvikas, att man i ett och
annat kommit att förändra den ursprungliga
lydelsen, om också blott ofrivilligt genom
minnesfel och missförstånd.
Men innan man söker bilda sig någon
bestämd åsikt om, hurudant Tjodolvs kväde
ursprungligen tog sig ut, måste man utreda de
äldsta uppteckningarnas beskaffenhet.
Av Ynglingatal är nu intet annat bevarat
än de strofer, som Snorre anför i sin
Yngligasaga för att bestyrka de uppgifter, som han
meddelar i sin prosaiska framställning.
Emellertid kunna vi med stor sannolikhet antaga, att
Are, när han (omkring år 1130) skrev sin »bok
om islänningarna» (Islendingabok) [1] hade tillgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
