Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I:2 Tiden från 1660 till våra dagar jämte den världshistoriska bakgrunden till Sveriges historia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för fattat ett oryggligt beslut att göra en grundligare
räfst än faderns reduktion (sid. i5o). De ofrälse
stånden önskade ingenting högre.
Förmyndarräfsten. På riksdagen 1680 beslöto
ständerna efter hetsiga överläggningar, att konungens
förmyndare skulle ställas till ansvar för sina
försummelser och ersätta den skada, som därigenom
vållats riket. Det var Karl XI:s vänner och
medhjälpare på riddarhuset, som i förening med de ofrälse
stånden genomdrevo denna s. k. förmyndarräfst. Enligt
konungens önskan tillsatte ständerna en särskild
domstol, och den dömde de höga herrarna eller deras
arvingar att betala dryga böter till kronan.
Reduktionen. Kort efter beslutet om
förmyndarräfsten måste a d e 1 n gå in på en reduktion av alla
étörre förläningar. Men på nästa riksdag kom turen till
de <imä förläningarna. De ofrälse stånden genomdrevo
då, att även dessa gårdar skulle indragas till kronan.
Man kan ej undra på att adeln efter det sista beslutet
blev gränslöst förbittrad. Nu kunde ju ingen vara säker
på att få behålla sin egendom 1 Mången, som blott hade
en liten gård att leva av, fick oväntat besök av
kronofogden eller länsmannen. Myndigheterna meddelade
nämligen, att egendomen en gång hade varit kronogods
och därför skulle indragas till kronan. Men ägaren
försäkrade, att han eller hans förfäder ärligt hade köpt eller
bytt till sig gården. »Bevisa då, att den aldrig har varit
kronogods 1» svarade reduktionsmännen. Och då ägaren
ej kunde det, måste han gå från gård och grund.
Reduktionens och förmyndarräfstens största
betydelse ligger däri, att de för alltid bröto den högre adelns
övermakt. Magnus De la Gardie t. ex. fick behålla
blott en liten gård, där han framlevde sina sista dagar
i armod och klagan. Det var slut med dessa småfurstar,
som talat om sitt »hov» och sina »undersåtar».
Allmogens frihet var räddad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
