Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Överstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade likaså gott huvud, och nog borde han också en gång kunna bli en berömd professor och bringa det så vitt, att
kronprins Oskar och landshövding Järta och överstinnan
Silfverstolpe och alla de andra berömdheterna i Uppsala
skulle komma och lyssna till hans föreläsningar.
Höstterminen 1826 kom Karl-Artur till Uppsala. Och hela den terminen, liksom sedan under alla de år, som han vistades vid universitetet, skrev han hem en gång i veckan. Men intet enda av breven blev förstört, utan överstinnan tog
vara på dem. Hon läste om dem själv gång på gång, och på
de vanliga söndagsmiddagarna, då släkten kom tillsammans,
brukade hon läsa upp det sist anlända brevet. Det kunde hon gott göra. Detta var brev, som hon hade orsak att vara stolt över.
Överstinnan hade en liten misstanke, att släktingarna väntade, att Karl-Artur skulle bli mindre exemplarisk, då
han kom ut på egen hand. Därför var det en seger att kunna
läsa upp för dem hur Karl-Artur hyrde billiga, möblerade
rum, och hur han köpte smör och ost på torget för att kunna
leva på hemskaffning, och hur han steg upp klockan fem var morgon, och hur han arbetade tolv timmar dagligen. Och alla de vördnadsfulla ordalag sedan, som han nyttjade i breven, och alla de uttryck av beundran, som han ägnade sin mor! Överstinnan tog inte något betalt för att hon fick sitta och läsa upp för domprosten Sjöborg, som var gift med en Ekenstedt, och för rådman Ekenstedt, som var hennes mans farbror, och för kusinerna Stake, som bodde vid torget i stora hörnhuset, att Karl-Artur, som nu var ute i världen, alltjämt ansåg, att hans mor hade kunnat bli en diktarinna av stor rang, om hon inte hade hållit det för sin plikt att bara leva för man och barn. Nej, hon tog inte något betalt för detta, hon gjorde det gärna gratis. Så van, som hon var vid all möjlig hyllning, kunde hon inte läsa upp dessa ord utan att få ögonen fulla av tårar.
Men den största triumfen bereddes överstinnan fram emot
julen, då Karl-Artur skrev, att han inte hade gjort slut på
alla de pengar, som fadern hade skickat med honom, då han gav sig av till Uppsala, utan att han skulle ha ungefär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
