Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Överstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men denna charmanta överstinnan, denna firade
överstinnan, hon hade inte bara en man och två döttrar, utan hon
hade också en son. Och den sonen älskade hon, honom
beundrade hon, honom drog hon fram i ljuset vid alla
möjliga tillfällen. Honom gick det inte an att försumma
eller förbise för dem, som var gäster i det Ekenstedtska
huset, ifall man ville göra sig förhoppning om att bli
bjuden dit än en gång. Men det ska inte heller förnekas,
att överstinnan hade skäl att vara stolt över sonen. Han var
både begåvad och hade ett älskligt sätt och ett tilldragande
yttre. Han var varken oförskämd eller påflugen som andra
bortskämda barn. Han skolkade inte från skolan, och han
gjorde aldrig några fuffens för lärarna. Han var mer
romantiskt anlagd än systrarna. Innan han var åtta år fyllda, kunde
han sätta ihop riktigt nätta vers. Han kunde komma och
berätta för modern, att han hade hört näcken spela och sett
älvorna dansa på Voxnäs-ängarna. Han hade fina drag och
stora, mörka ögon, och han var sin mors rätta barn i alla
hänseenden.
Fastän han intog hela platsen i överstinnans hjärta, så
kunde man inte precis säga, att hon var en svag mor.
Åtminstone fick då Karl-Artur Ekenstedt lära sig att arbeta.
Hon satte honom högre än alla andra skapade varelser, men
just därför gick det inte an för honom att komma hem från
gymnasiet med annat än de bästa betyg, som stod att få.
Och det lade alla märke till, att så länge som Karl-Artur
gick i en klass, så bjöd aldrig överstinnan till sig någon av
de lärare, som läste med honom. Nej, det skulle inte kunna
sägas, att Karl-Artur fick vackra betyg, därför att han var
son till överstinnan Ekenstedt, som gav så fina middagar.
Se, det var stil på överstinnan.
På sitt avgångsbetyg från Karlstads gymnasium hade
Karl-Artur laudatur, alldeles som Erik Gustav Geijer på sin tid.
Och att ta studentexamen i Uppsala, det var bara en lek
för honom liksom för Geijer. Överstinnan hade ju sett den
lille tjocke professor Geijer många gånger och haft honom
som bordskavaljer, och visst var han begåvad och
märkvärdig, men inte kunde hon låta bli att tycka, att Karl-Artur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
