Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Överstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där man övade sig i latinska disputationer och orationer.
Han gjorde allt, som stod i hans makt, för att han denna
gång skulle bestå i provet.
Hem skrev han de mest förhoppningsfulla brev, och
överstinnan svarade i samma anda. Men hon var i alla fall
ängslig för honom. Han hade varit ohövlig mot sin egen mor utan att be om förlåtelse, och det kunde nog hända, att han skulle bli straffad.
Inte för att hon begärde straff över sonen. Hon bad till
Gud, att han inte skulle lägga märke till den lilla
förbrytelsen, utan att allt skulle få vara glömt. Hon sökte
förklara för Vår Herre, att alltsammans var hennes fel.
— Det var bara jag, som var dum och fåfäng och ville lysa med hans framgångar, sade hon. Det är inte han, som förtjänar straff, utan jag.
Men hon fortfor att i vartenda brev efterspana de där orden, som hon saknade. Och när hon inte såg till dem, blev hon alltmer orolig. Hon kände på sig, att det omöjligt kunde gå bra för Karl-Artur i skrivningen, om han inte hade
fått hennes förlåtelse.
En vacker dag, när det led mot slutet av terminen, förklarade överstinnan, att hon ville fara till Uppsala och hälsa på sin goda vän Malla Silfverstolpe. De hade råkat samman förra sommaren på Kavlås hos Gyllenhaals och blivit så goda vänner, att den kära Malla hade bett henne komma
till Uppsala under vintern och göra bekantskap med hennes
litterära vänner.
Hela Karlstad förvånade sig, att överstinnan ville företa
sig en sådan resa mitt i tjällossningen. Man tyckte, att
översten borde ha sagt nej, men översten sade ja som vanligt, och överstinnan gav sig av. Hon hade det förskräckligt på vägen, alldeles som Karlstadsborna hade förutsagt. Flera gånger fastnade hennes resvagn i dyn, så att den måste lyftas upp med stänger. En gång var det en av fjädrarna som bröts, och en annan gång gick vagnsstången tvärt av. Men överstinnan kämpade sig framåt. Liten och svag var hon, men tapper och lustig, och gästgivare och hållkarlar, smeder och bönder, som hon råkade utmed Uppsalavägen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
