Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Överstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var färdiga att gå i döden för henne. Det var, som om de
skulle ha vetat hur nödvändigt det var, att överstinnan kom
fram till Uppsala.
Fru Malla Silfverstolpe hade överstinnan naturligtvis
underrättat om sin ankomst, men inte Karl-Artur, och hon
hade bett fru Silfverstolpe att inte låta honom veta något.
Det skulle vara så roligt att få komma och överraska.
När överstinnan hade hunnit så långt som till Enköping, blev det stopp på nytt. Nu hade hon bara några få mil kvar till Uppsala, men en hjulring hade lossnat, och innan den blev fastsatt, kunde hon inte komma ur fläcken. Hon var förfärligt orolig. Hon hade varit på väg aldrig så länge,
och den latinska skrivningen kunde äga rum när som helst.
Men hon for ju till Uppsala bara därför, att Karl-Artur
skulle få tillfälle att be henne om förlåtelse före skrivningen. Hon visste, att om inte detta bleve gjort, så skulle inga kollegier eller föreläsningar hjälpa honom. Han skulle bli kuggad ofelbart, alldeles ofelbart.
Hon kunde inte hålla sig stilla i rummet, som hade upplåtits åt henne på gästgivargården. Hon steg oupphörligen
nerför trappan ut på gårdsplanen för att se efter om inte
vagnshjulet hade kommit tillbaka från smedjan.
Vid ett av dessa tillfällen såg hon en kärra med en student
i sätet bredvid skjutspojken svänga in på gården, och studenten, som sprang ur kärran, det var ju — nej, hon
kunde inte tro sina ögon — det var ju Karl-Artur!
Han kom fram till henne där hon stod. Han slöt henne inte i sina armar, men han grep hennes hand, tryckte den mot sitt bröst, och med sina sköna, drömtunga barnaögon såg han in i hennes.
— Mamma, sade han, förlåt mig för att jag bar mig så illa åt i vintras, då mamma hade ställt till med kalas för att fira min latinska skrivning!
Det var nästan för stor lycka för att vara sant.
Överstinnan ryckte lös sin hand, slog armarna om Karl-Artur och kysste honom gång på gång. Hon förstod ingenting, men hon visste, att hon hade fått tillbaka sin son,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
