Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morgonkaffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONKAFFFT
hade lagt dem på hennes läppar. De hade varit honom till
hjälp och till väckelse.
Därpå hade det ena ordet gett det andra, och snart hade
Karl-Artur anförtrott henne allt, som hade hänt honom,
sedan de skildes. Han var så överströmmande lycklig och
så uppfylld av förundran över Guds stora nåd emot honom,
att han inte kunde tiga, utan måste berätta alltsammans
för en medmänniska. Det var ju en ren lycka, att denna
Thea Sundler, som redan förut genom sin mor var inne
i alla familjens förhållanden, hade kommit i hans väg.
Men då fru Sundler alltså fick höra talas om den
uppslagna förlovningen liksom om den nyingångna, så borde
hon ju ha förstått, att detta skulle medföra olycka. Hon
borde ha förstått, att Charlotte bara av trilskhet och
retsamhet hade svarat ja på fästmannens frågor om hennes
förkärlek för biskopsämbetet. Hon borde ha förstått, att det
där förbundet med dalkullan ännu inte var så fast knutet,
att det inte möjligen hade kunnat upplösas.
Men om man har suttit och önskat år efter år att på något
vis komma i förbindelse med en förtjusande ung man och
få bli hans vän och förtrogna, inte något annat för all del,
kan man då ha styrka tillräckligt för att tala förstånd med
honom, redan första gången han lägger sin själ blott och bar
inför ens ögon? Kanske det var omöjligt att begära annat
av Thea Sundler, än att hon skulle helt och hållet gå upp
i beundran och sympati och finna, att den där vandringen
fram till kyrkbyn var en riktig hjältebragd.
Eller att hon skulle försöka rentvå Charlotte, kunde man
begära det? Att hon till exempel skulle påminna Karl-Artur
om att Charlotte nog hade en stor förmåga att ställa och
ordna för andra, men att hon sällan hade någon klokskap
övrig för egen räkning? Nej, det kunde man inte vänta av
henne.
Det är ju en möjlighet, att Karl-Artur inte var så säker
på sig själv, som han låtsade. Ett litet inkast skulle måhända
ha gjort honom tveksam. En ärlig förskräckelse skulle
kanske ha förmått honom att avstå från den nya förlovningen.
Men fru Sundler gjorde ingenting for att skrämma och
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
