Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sockerskålen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
få skrika eller dansa eller slå sönder något, så var det en
tröst att tala värmländska. Detta spelet, det var i alla fall
förlorat, men hon skulle då åtminstone visa de här fina
människorna, att hon inte ville göra sig bättre, än hon var,
för att ställa sig in hos dem.
Charlotte hade emellertid kommit så sent, att de andra
redan hade superat, och om en liten stund sade överstinnan
till Jaquette, att hon skulle föra sin väninna ner i matsalen,
så att hon kunde få litet kvällsvard.
Och därmed var det slut på den dagen.
Nästa dag var en söndag, och så snart frukosten var över,
var det att gå i kyrkan och höra domprosten Sjöborg
predika. Gudstjänsten tog sina två och en halv timmar, och
då den var slut, gick översten och överstinnan och Jaquette
och Charlotte en ganska dryg stund och promenerade på
Karlstads torg. De mötte en hel mängd bekanta till överstens,
och några herrar kom fram och slöt sig till dem. Men de
gick bredvid överstinnan och språkade endast med henne,
och för Jaquette och Charlotte hade de varken en blick eller
ett ord.
Efter promenaden följde Charlotte med de andra tillbaka
till det Ekenstedtska hemmet för att äta familjemiddag i
sällskap med domprostens och rådmannens och bröderna
Stake och Eva Ekenstedt och hennes löjtnant.
Under middagen förde överstinnan ett fint och bildal
samtal med domprosten och rådmannen. Eva och Jaquette
sade inte ett ord, och Charlotte teg också, eftersom hon
kunde förstå, att det var brukligt där i huset, att ungdomen
skulle tiga. Men under hela middagen satt hon och önskade
sig långt därifrån. Hon låg på lur, kan man säga, efter
något tillfälle att få visa Karl-Arturs föräldrar, att hon
insåg, att hon alls inte passade att bli deras svärdotter. Hon
märkte, att det inte var tillräckligt med värmländskan, hon
måste gripa till något mer kraftigt och avgörande.
Efter en sådan resa och en sådan predikan och en sådan
promenad och en sådan middag var det nödvändigt, att hon
lät förstå, att nu ville hon inte vara med längre.
En av de präktiga, väluppfostrade tjänarinnorna, som
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
