Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sockerskålen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOCKERSKÄLEN
var borta, och hon kunde alls inte begripa varför hon skulle
fara in till Karlstad och låta beskåda sig. Hon funderade
många gånger på att öppna vagnsdörren, hoppa ur och
springa tillbaka hem. Hon satt kvar, bara därför att hon
var så matt och uppledsen, att hon inte orkade röra sig.
När hon kom fram till Ekenstedtska gården, var hon just
inte i lynne att uppföra sig sansat och anständigt. Hon hade
velat skrika eller dansa eller slå sönder något. Det skulle
ha återställt henne till hälsa och gott humör. Jaquette
Eken-stedt kom emot henne vänlig och glad, men så snart
Charlotte såg henne, fick hon en förnimmelse av att hon själv
var förfärligt illa klädd, simpelt och omodernt och,
framför allt, att det var något på tok med hennes skor. De var
nya för resan, och sockenskomakarn hade gjort sitt allra
bästa, men de klampade, då hon gick, och det luktade av
lädret.
Jaquette förde henne genom flera vackra rum in till
överstinnans kabinett, och då Charlotte vandrade genom
våningen och lade märke till parkettgolven, de stora
speglarna och de vackra pannåerna över dörrarna, gav hon
alltsammans förlorat. Hon kunde aldrig bli godtagen som
svärdotter i det här huset, det förstod hon. Det var den rysligaste
dumhet, att hon hade farit hit.
När Charlotte kom in till överstinnan, minskades ju
ingalunda hennes intryck av att ha hoppat i galen tunna.
Överstinnan satt vid fönstret i en svängd länstol och läste
i en fransk bok. Då hon fick se Charlotte, yttrade hon några
ord på franska. Hon var väl så inne i läsningen, att hon
inte ens själv märkte det. Och Charlotte förstod vad hon
sade, men det retade henne, att den fina frun liksom sökte
lista ut hennes språkkunskaper, och hon svarade på den
allra tarvligaste värmländska. Hon talade inte sådan
värmländska, som brukas bland herrskapsfolk och som ju är
ganska lättfattlig, utan hon talade tjänstefolkets och
böndernas värmländska, som är något helt annat.
Den fina frun höjde litet på ögonbrynen och såg ganska
road ut, och Charlotte gick på och visade sin
häpnadsväckande värmländska språkförmåga. När hon inte kunde
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
