Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De avklippta lockarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE AVKLIPPTA LOCKARNA
— Jag har brev från min son, jag har brev från Thea
Sundler, och jag har brev från henne själv, sade överstinnan.
För mig finns ingen ovisshet.
— Har du brev från henne själv, som visar, att hon är
skyldig, så näggum du får resa härifrån, utan att jag har
fått se det, sade prostinnan, som blev så häpen och ivrig,
att hon fick en svordom på läpparna.
Hon närmade sig den lilla envisa överstinnan, som kröp
ihop under vagnskuren. iDet såg ut, som om hon ämnade
lyfta henne ur åkdonet.
— Kör för all del! Kör! ropade överstinnan till kusken.
I detta ögonblick kom Karl-Artur ut ur flygeln. Han hade
känt igen moderns röst och skyndade springande upp till
stora byggnaden.
Det blev det allra kärleksfullaste möte. Överstinnan slog
armarna om sonen och kysste honom så häftigt och varmt,
som om han skulle ha varit utsatt för dödsfara.
— Men ska inte mamma stiga ur vagnen? frågade
Karl-Artur, som var en smula generad över allt detta kyssande,
som bevittnades av kusken, skjutsbonden, husjungfrun och
prostinnan.
— Nej, förklarade överstinnan, under hela resan har jag
sagt till mig själv, att jag inte kan sova under samma tak
som den människan, som har svikit dig så skamligt. Sätt
dig upp bredvid mig, så åker vi till gästgivargården.
— Asch, var inte barnslig nu, Beate! sade prostinnan,
som hade hunnit lugna sig. Om du bara stannar, så lovar
jag dig, att du inte ska behöva se en skymt av Charlotte.
— Jag kommer ändå att känna, att hon finns i närheten.
— Folk har tillräckligt mycket att prata om redan, sade
prostinnan. Ska de nu också få detta att sprida ut, att du
inte har velat bo hos oss?
— Naturligtvis ska mamma stanna här, avgjorde
Karl-Artur. Jag ser Charlotte varje dag, utan att det bekommer
mig någonting alls.
Då Karl-Artur yttrade sig så bestämt, såg sig överstinnan
omkring, liksom spanande efter en utväg. Plötsligt pekade
hon på flygeln, där sonen bodde.
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
