Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De avklippta lockarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE AVKLIPPTA LOCKARNA
tordes inte själv tala ett förnuftigt ord med sonen. Det
skulle en annan göra, organistfrun!
— Ja, det där är ju finesser, som ingen brydde sig om,
då jag var ung, sade hon.
— Thea Sundler skrev ett så utmärkt bra och lugnande
brev efter brytningen, förklarade överstinnan.
Då ordet brev nämndes, for prostinnan upp och slog sig
för pannan.
— Det var då för väl, att jag inte glömde bort den saken.
Skulle du vilja tala om för mig vad Charlotte skrev till dig
om den här ledsamma förändringen?
— Du ska få läsa hela brevet, sade överstinnan. Jag har
det här i piraten.
Hon räckte prostinnan ett sammanviket brev, och denna
vecklade upp det. Det innehöll endast och allenast dessa
ord: "Må min nådiga tant inte tänka alltför illa om mig."
Prostinnan lämnade tillbaka brevet med en snopen min.
— Ja, det där gör mig inte klokare, än jag var förut.
— På mig verkar det fullkomligt övertygande, sade
överstinnan med stark betoning.
Det föll prostinnan in, att hennes gäst hela tiden hade
talat med ovanligt hög röst. Det var olikt henne, men det
kom sig kanske därav, att hon var upprörd och litet bragt
ur sina vanliga gängor. Samtidigt kom hon också att tänka
på att om Charlotte som vanligt satt och klippte på sina
trasor där ute i skänkrummet, måste hon ha hört varje ord.
Den där luckan i väggen, genom vilken maten sattes in, var
allt annat än tät. Hon hade många gånger beklagat, att det
minsta buller från skänkrummet hördes ut i salen.
— Vad säger Charlotte själv? frågade överstinnan.
— Hon säger ingenting. Det var Forsius, som hade åtagit
sig att hålla förhör med henne, men han påstår nu, att det
inte behövs. Jag vet ingenting.
— Så besynnerligt! sade överstinnan. Så besynnerligt!
Nu passade prostinnan på att föreslå, att de skulle gå
upp i övervåningen. Det var en sådan försummelse av henne,
att hon inte hade tänkt på detta för länge sedan. En så fin
gäst skulle väl inte sitta i matsalen alldeles på vardagsvis.
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
