Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De avklippta lockarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
tänkte hon. "Charlotte har väl varit på sin kant emot henne,
och nu vill hon se henne i hennes förnedring. En sådan
padda! Jag hoppas, att Charlotte tar emot henne, som hon
förtjänar."
— Ha, ha, ha, skrattade hon. Jag skulle vilja se det där
mötet.
Hon smög sig så tyst hon förmådde fram till en annan
dörr, som ledde in i matsalen. Hon öppnade den ljudlöst,
och en sekund efteråt stod hon vid luckan till skänkrummet.
Hon sköt upp denna en smula, så att hon hade tämligen
god utsikt över det lilla rummet, där Charlotte satt omgiven
av klänningar från både prostinnan Forsius’ och andra
prostinnors tider. Hon klippte allt grönt för sig, allt blått
för sig och allt, som var gräligt eller småbrokigt, för sig.
På golvet låg högar av smala, klippta lister, och i en lår
sågs stora nystan av lister, som redan var hopsydda och
uppnystade. Det syntes, att Charlotte inte hade legat på
latsidan.
Charlotte satt så, att hon vände ryggen åt Thea Sundler,
som stod vid dörren och såg ganska tveksam ut.
"Jaså, hon har inte hunnit längre", tänkte prostinnan.
"Det här går bra. Hon kommer att få en trevlig stund."
Hon såg, att Thea Sundler satte på sig en min, som på en
gång var beklagande och uppmuntrande, och hon hörde
henne säga blitt och medlidsamt, såsom man gör, då man
talar till sjuka eller fångar eller fattighjon:
— God dag, Charlotte!
Charlotte svarade inte. Hon satt med saxen i handen, men
hon hade slutat upp att klippa.
Det for ett litet grin över Thea Sundlers ansikte. Hon
visade sina spetsiga tänder. Det var bara för ett ögonblick,
men det var nog. Nu visste prostinnan vad hon gick för.
Thea Sundler var genast medlidsamhet och blidhet på
nytt. Hon tog ett steg inåt rummet och sade sedan så där
glatt och välvilligt, som man brukar, då man talar till
okunnigt tjänstefolk eller genstörtiga barnungar:
— God dag, Charlotte!
Men Charlotte rörde sig inte.
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
