Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De avklippta lockarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE AVKLIPPTA LOCKARNA
Då böjde sig Thea Sundler fram över henne för att få
se hennes ansikte. Hon trodde kanske, att Charlotte satt och
grät över att Karl-Arturs mor inte ville råka henne. Men
därvid snuddade ett par av fru Sundlers lockar vid
Charlottes skuldra, som var bar, för schaletten, som hon vanligen
knöt om halsen, hade glidit ner under arbetet.
I samma ögonblick, som locken rörde vid skuldran, fick
Charlotte liv. Så snabb som en rovfågel grep hon tag i en
hel mängd av de välupplagda lockarna, lyfte saxen, som
hon höll öppen i handen, och klippte av dem.
Det var ingen övertänkt gärning. Så snart som den var
gjord, reste hon sig upp och såg litet perplex ut över det,
som hon hade åstadkommit. Den andra gallskrek av
förfäran och vrede. Det var det värsta, som kunde ha hänt
henne. Lockarna var hennes stolthet. Det enda vackra hon
ägde. Hon kunde inte visa sig bland människor, innan de
växte igen. Hon gav till ännu ett skrik av sorg och ursinne.
I köket, som låg näst bredvid, fördes emellertid ett sådant
oväsen av kokande grytor, sprakande ved och dunkande
mortelstötar, att man ingenting hörde. Överstinnan och
hennes son satt ute på gården och måtte inte ha hört något,
de heller. Ingen kom till hennes hjälp.
— Ja, vad skulle du här att göra? sade Charlotte. Jag
tiger ju för Karl-Arturs skull, men du kan väl inte tro,
att jag är så dum, att jag inte förstår, att det är du, som
har ställt till med alltsammans.
Härmed närmade hon sig dörren och kastade upp den.
— Gå nu! sade hon.
Hon gjorde ett klipp i luften med saxen i detsamma, och
mer behövdes inte, för att Thea Sundler skulle störta ut.
Prostinnan sköt varligen igen luckan. Därpå slog hon
samman händerna och skrattade.
— Herremingud, sade hon, att jag skulle få se detta! Nu
ska gubben min få något att skratta åt.
Men hon blev plötsligen allvarsam.
— Det välsignade barnet! mumlade hon. Där har hon
suttit och låtit oss allesammans tro illa om henne. Nej, det
här får vi allt lov att göra en ända på.
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
