Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domprostinnans begravning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOMPROSTINNANS BEGRAVNING
Då gav hon honom en tredje lång blick. Den var inte
beslöjad av tårar, den trängde ända in i hans innersta, såg
och rannsakade. Därpå sade hon till honom nästan med
ömhet:
— Jag önskar, att brukspatron vore min son.
Schagerström genomfors av en lätt darrning. Vem hade
lärt överstinnan att säga just detta till honom? Visste hon
då, denna kvinna, som han i dag såg för första gången, hur
ofta han hade stått gråtande utanför sin mors dörr och
längtat efter kärlek? Visste hon med vilken ångest han hade
nalkats sina föräldrar, rädd för att utsätta sig för deras
ogillande blickar? Visste hon, att han skulle ha känt sig
stolt, ifall den enklaste bondkvinna hade sagt, att hon
önskade sig en son, som liknade honom? Visste hon, att
ingenting kunde vara för honom en större ära och
upphö jelse än dessa ord?
Överväldigad av tacksamhet, kastade han sig ner framför
bädden. Han grät, och han försökte med några obegripliga
meningar uttrycka vad han kände.
De övriga närvarande fann honom säkerligen mycket
lättrörd, men vilken av dem kunde väl förstå vad dessa ord
betydde för honom? Han tyckte, att all fulhet, all
otymplighet, all dumhet föll av honom. Han hade inte känt något
liknande sedan den dagen, då hans döda hustru hade sagt
till honom, att hon älskade honom.
Men överstinnan förstod allt, som rörde sig inom honom.
Hon sade än en gång, liksom för att han riktigt skulle tro
henne:
— Det är sant, att jag önskar, att brukspatron vore min
son.
Då med ens kom han att tänka på att det enda sätt, varpå
han kunde gengälda henne den lycka, som hon hade skänkt
honom, det var genom att återföra till henne hennes egen
son. Och han skyndade ut för att söka honom.
Den första, som Schagerström mötte på gatan, var löjtnant
Areker, som var ute i samma ärende som han. Överstens
kalfaktor påträffades också, och med dessa bådas hjälp
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
