Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lördagen: eftermiddag och kväll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖRDAGEN: EFTERMIDDAG OCH KVÄLL
människor hade gjort fröken orätt. Fröken hade inte alls
varit bakslug eller falsk. Han ville, att hela menigheten
skulle få reda på dä.
— Han talade om vad fröken hade sagt och vad han hade
sagt, då, när ni kom i gräl, sade köksan. Han ville, att vi
skulle förstå hur allt hade gått te. Men ja tyckte inte, att
dä va riktigt rätt gjort åv honom. Dä satt ett par pojkar
framför mej å di skrattade, så att di låg dubbla.
— Dä va förstås flere, som skrattade och hade roligt,
sade husjungfrun, men dä va bara såna, som inte har någe
förstånd. Alla di annre tyckte allt, att dä va vackert. Och
te sist sa han, att vi skulle förena oss och be en bön för
fröken Charlotte. För nu skulle fröken gå en farlig väg, sa
han. Fröken skulle bli gift mä en rik man. Och så påminde
han oss om Jesu ord om hur svårt dä ä för de rika att
komma in i himmelriket... Men vart tar fröken vägen ?
Charlotte hade skyndat ifrån dem utan ett ord. Hon ilade
som en förföljd fram mot huset, genom förstugan, uppför
trappan, in på sitt rum. Där kastade hon av sig kläderna
utan att göra något försök att tända ljus och låg sedan
orörlig och stirrade ut i mörkret.
— Nu är det gjort, mumlade hon. Karl-Artur har dödat
kärleken.
Det hade inte lyckats honom förut. Han hade sårat den,
föraktat den, försmått den, förtalat den, men den hade ändå
levat. Den hade inte haft så mycket som en vänlig blick
att fröjda sig åt, men den hade ändå hållit sig vid liv.
Men nu efter detta måste den dö.
Hon frågade sig själv varför detta, som han nu hade gjort,
var svårare att uthärda än något annat. Hon kunde inte
förklara det för sig, men hon visste, att det var så.
Karl-Artur hade säkert menat riktigt väl. Han hade velat
upprätta hennes heder. Han hade talat, ledd av sitt samvete.
Men han hade i alla fall gett hennes kärlek dödsstöten.
Hon kände sig så fattig. Tänk, ingen att drömma om,
ingen att längta efter! Om hon läste något vackert, så skulle
inte hjälten alldeles av sig självt ta hans drag. Om hon
hörde musik, som glödde av kärlekslängtan, så skulle hon
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
