Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 CHRISTLIG CHRÖNIKA.
i frid; han hvilar i Kristus; han lefver i eller hos Gud; ban har
insomnat. Och, minnes jag rätt, står det på ett ställe om den
som der hvilar att han föddes, och bredvid ett årtal, och man
finner lätt, att det betecknar dödsåret. Döden ansågo de sålunda
icke för någon död utan för begynnelsen till lif.
Detta finner man äfven af de namn de plägade använda om
de troendes död och om sina begrafningsplatser, Döden kallades
en sömn eller Avila i Kristus. Begrafningsplatserna kallades
coemeteria, ett grekiskt ord som betyder hvilo- eller sofställen.
Begreppet död synes sålunda hafva varit nästan utplånadt hos
dem, så vidt det rörde de på Kristus troende.
Nu blir frågan:
1) Hvad hafva de första kristna förstått dermed, att deras
hädangångna icke dött utan somnat;
2) hade de någon verklig grund för sin tro i detta afseende?
Vi vilja, så vidt det är möjligt, söka få svar på dessa frågor.
Först torde någon vilja påstå, att de första kristna blott
genom ett förmildrande talesätt (evfemism) benämnt döden för
en sömn utan att i verkligheten mena något dermed. Alldeles
som det hos oss, i de 8. k. likpredikningarne, varit vanligt att tala
om döden såsom en sömn, en ljuf hvila o. s. v. utan att mena
eller åsyfta annat dermed än att trösta de efterlefvande. Kanske
var det så hos de första kristna?
Så torde det hafva blifvit, sedan kristendomen begynt för-
falla; men i den första tiden var det icke så. ’Tron på, att döden
icke mera hade någon fara för dem som voro i Kristus, var då en
verksam, kraftig, in i allting gripande verklighet. Vi förnimma
det af den fröjd och frimodighet, hvarmed de troende i allmänhet
motsågo sin död; men i synnerhet höra vi det i matyrernas
bekännelser vid åsynen af döden, t. ex. då de redan stodo bundna
vid pålen för att brännas, och vi skåda det i den känslolöshet för
lidandet, som följde dem midt in i döden. Ett blott talesätt,
huru vackert det än var, hade icke hållit stånd inför döden och
midt i döden. För att kunna så möta döden, måste deras öfver-
tygelse om döden och om hvad de hade att vänta efter döden
vara viss, fast, ja orubblig.
Men Avad hafva de då förstått dermed, att de troendes död
var blott en sömn?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
