Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af kungliga personer? Huru kunde han tänka att hon skulle
afslå troner, för att vänta det någon lyckans nyck
förverkligade roraaneska förhoppningar och fattade en yngling under
armarne så godt som uti arméns lägsta grader, för att
upphöja honom till hennes vederlike, och det till innan kärlekens
ålder förflutit? Hvem försäkrade honom, att Maria Gonzagas
löften hade varit fullt uppriktiga? «Ack,« sade han till sig
sjelf, «kanske hon bedragit sig på sina egna känslor;
landtlif-vets enslighet hade öppnat hennes hjerta för djupa intryck, hon
såg mig och trodde mig vara den man, hvarom hon drömt;
min ungdom och min kärlek hafva gjort det öfriga. Men då
hon vid hofvet genom förtroligt umgänge med drottningen
lärt sig att från denna upphöjda ståndpunkt beskåda den
upphöjelse jag eftersträfvar, och som jag ännu betraktar långt
nedifrån; då hon hastigt ser sig i besittning af hela sin
framtid och med en säkrare blick mäter den väg, som återstår för
mig att tillryggalägga; då hon hör trohetseder lika mina,
uttalade af personer, hvilka blott behöfva yttra ett ord, för att
störta mig och göra den olycklig, hvilken hon emotsett som
sin herre och man! Ack, jag dåre! Hon skall inse hela sin
dårskap och harmas öfver min.«
På detta sätt började tviflet, kärlekens största plåga,
att sönderslita hans sjuka hjerta; han kände sitt brännheta
blod stiga uppåt hufvudet och förtynga det; ofta föll han
framstupa på sin långsamt gående hästs hals och en
halfslum-mer nedtyngde hans ögonlock; de mörka tallarne, som stodo vid
vägen, föreföllo honom såsom ofantliga benrangel, hvilka
sväfvade förbi honom, och han såg eller tyckte sig se samma
svartklädda qvinna, som han visat åt Grandchamp, nalkas
honom så nära, att hon tog i hästens man, ryckte i hans kappa,
och sedan begabbande fly undan. Vägens sand förekom
honom som en flod, hvilken flödade öfver honom, i det den sökte
stiga tillbaka till sin källa, och detta underliga
inbillningsfoster förblindade hans försvagade ögon: han tillslöt dem och
insomnade på hästen.
Snart kände han att hästen stadnade, men han var stel
af köld. Han skymtade bondfolk, ljus, ett förfallet hus, en
stor kammare, dit man bar honom, en bred säng, för hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
