Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grandchamp sammandrog tunga gardiner, och insomnade
åter, yr af febern, som susade för hans öron.
Drömmar, flyktigare än dammet, som jagas af vädret,
hvirflade i hans hjerna; han kunde ej hejda dem och kastade
sig oroligt på sitt läger. Den marterade Urban Grandier,
hans gråtande mor, hans beväpnade lärare, Bassompierre
fjettrar, flögo förbi och nickade farväl åt honom. I sömnen
lade han handen på hjessan och qvarhöll drömmen, hvilken
tycktes utveckla sig för hans ögon såsom en rörlig tafla.
Han såg ett stort torg uppfyldt med ett främmande folk,
ett nordiskt folk, som upphäfde vilda glädjerop, samt en
dubbel rad gardister, bistra soldater; men desse voro fransman.
«Kom med mig,« sade Maria af Gonzaga med mild röst,
i det hon fattade hans hand. «Ser du, jag har ett diadem;
se der din tron; kom med mig!«
Hon’ drog honom med sig och folket stojade alltjemt.
Han gick och han gick, länge, länge___
. «Hvarföre är ni så nedslagen, om ni är drottning ?«
frågade han darrande. — Men hon var blek och smålog utan
att svara. Hon uppsteg och sprang uppför trappstegen till
en tron och satte sig. «Stig upp!« sade hon och drog honom
till sig med kraft.
Men stockarne ramlade under hans fötter då han
försökte att uppstiga, och han kom ej längre.
«Tacka kärleken!« fortfor hon, och med stark arm ryckte
hon honom upp till sig. Folket skränade.
Han bugade sig för att kyssa denna hjelpsamma, denna
tillbedda hand___det var bödelns.
«O himmel!« utbrast Cinq-Mars, i det han utstötte en
djup suck och slog upp ögonen. En flämtande lampa
upplyste det förfallna värdshusrummet; han tillslöt ögonlocken,
ty han hade vid sin säng sett en qvinna, en nunna, så ung,
så skön! Han trodde, att han ännu drömde, men hon tryckte
hårdt hans hand. Han öppnade åter sina brinnande ögon
och fästade dem på denna qvinna.
«Ack, Johanna de Belfiel, är det ni? Eegnet har
genomblött ert dok och era mörka lockar: hvad vill ni här,
olyckliga qvinna?«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
