Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fas, eller kunna berätta hvarandra hvad de medfört. Hvar
och en lade sitt paket eller sin pappersrulle på det stora
bordet, talade några ord med kardinalen i en
fönsterfördjup-ning och gick. Richelieu hade hastigt uppstigit, så snart
förste kuriren inträdde, och angelägen att visa det han gjorde
allting sjelf, tog han emot och talade med dem alla samt
stängde dörren efter dem, då de gingo sin väg. Så snart
den siste var borta, vinkade han åt pater Josef, och utan att
yttra ett ord började båda öppna eller rättare sönderrifva
omslagen, hvarvid de med få ord sade hvarandra innehållet.
«Hertigen af Weimar fullföljer sina fördelar och hertig
Karl är slagen; vår generals tänkesätt äro temligen goda; se
här hvad han yttrat vid middagsbordet. Jag är nöjd med
honom.«
«Nådig herre, vicomte de Turenne har återtagit
fästningarne i Lotringen; se här hans enskilta samtal...«
«Ack, bespara mig hans prat; det kan ej vara farligt.
Han blir alltid en bra, hederlig karl, som icke blandar sig i
politiken; bara man låter honom få en liten armé att föra,
som ett schackspel, lika godt emot hvem, så är han nöjd; vi
skola alltid förblifva goda vänner.«
«Det långa parlamentet fortfar ännu i England.
Underhuset fullföljer sitt förehafvande; blodbad i Irland — grefve
Strafford är dömd till döden.«
«Till döden! hvilken grymhet!«
«Jag läser: ’Hans Majestät, konung Karl, har icke haft
mod att underteckna domen, men har utnämt fyra
kommissarier ...«
«Svage konung! jag öfvergifver dig. Du får ej mera
några penningar af oss. Fall, efter du är otacksam!... Ack,
olycklige Wentworth!«
En tår glänste i Richelieus öga, och samme man, som
nyss lekt med så många andra menniskolif, begrät en
minister, öfvergifven af sin konung. Likheten emellan denne
ministers ställning och hans egen rörde honom, och det var sig
sjelf han begrät i denne utlänning. Han upphörde nu att
högt uppläsa de depescher han öppnade, och hans förtrogne
följde hans föredöme. Han genomögnade med den noggran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
