Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Hvad! har denna mannaålderns sjelfviska lidelse fått
makt öfver er redan vid tjugu år, Henrik? Ärelystnaden är
den bedröfligaste förhoppnings
«Och likväl beherrskar hon mig nu helt och hållet; ty
jag lefver blott för henne, och hon uppfyller hela mitt hjerta.«
«Ack, Cinq-Mars, jag känner icke mera igen er; hvad
ni är er olik! Jag döljer ej för er att jag finner er bra
mycket förändrad till er nackdel. Dä vi som barn vandrade
tillsammans, och Sokrates’ lefverne, men i synnerhet hans död
kom oss att gråta af beundran och afund, och då vi, höjande
oss till dygdens högsta ideal, önskade oss i framtiden dessa
lysande motgångar, dessa sublima olyckor, som bilda store
män; då vi för oss uttänkte tillfällen till uppoffringar och
hängifvenhet, skulle vi hafva trott oss vidröra en orm, om en
menniskoröst hastigt emellan oss uttalat ordet: äregirighet...«
De Thou talade med hänförelsens och förebråelsens
värme, men Cinq-Mars fortsatte sin ridt utan att svara, med
hufvudet lutadt i händerna. Etter ett ögonblicks tystnad
borttog han dem och visade sina ögon, som voro fyllda af en
ädelmodig rörelses tårar, och tryckte sin väns hand, i det han
med en genomträngande ton sade till honom: —
«Herr de Thou, ni har erinrat mig om min första
ungdoms skönaste tankar; tro icke att jag har förfallit, men ett
hemligt hopp tär mig, som jag ej en gång kan anförtro åt
er; lika så mycket som ni föraktar jag den äregirighet, hvilken’
skall synas beherrska mig; hela verlden skall tro mig vara
ärelysten, och dock! hvad bryr jag mig om verlden! Men
lofva mig, ädle vän, att icke missakta mig, ehvad ni än ser
mig företaga. Jag svär vid Himlen, att mina afsigter äro
lika rena som Han.«
«Nå väl,« svarade de Thou, «jag bedyrar äfven vid Honom,
att jag vill blindt tro er; ni återskänker mig dermed lifvet.«
De tryckte ännu en gång hvarandras händer med
största hjertlighet, då de märkte att de nästan voro midt för
konungens tält.
Dagsljuset hade helt och hållet försvunnit; men man
hade nästan kunnat tro, att en ny, ännu ljufvare dag
uppgick, ty månen uppsteg i all sin glans utur hafvet. Söderns
genomskinliga himmel var ej betäckt med något moln och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
