Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Richelieus ynnest. Ögonblicket är gynnande; klockan är tolf
och ännu blir han ensam i halfannan timme. Fort!«
Han kom till vakten utanför ministerns tält.
«Kardinalen talar just nu med någon,« sade kaptenen
tvekande, «och ingen får gå in.«
«Det betyder ingenting; ni har sett mig gå ut för en
halftimme sedan; jag måste göra reda för saker, som nu äro
på färde.«
«Kom in, Laubardemont,« ropade ministern i detsamma,
«kom in fort och ensam.« Han inträdde. Kardinalen, som ännu
satt i sin länstol, höll en nunnas båda händer med sin ena hand
och anbefallte tystnad med den andra åt den inträdande, som
stannade häpen och ännu icke såg qvinnans ansigte; hon
talade mycket fort, och de rysliga saker hon yttrade, stodo i en
förskräcklig motsats till hennes milda röst. Richelieu syntes
mycket upprörd.
«Ja, jag skall sticka honom med en knif; det är en
knif, som djefvulen Beherith gaf mig på värdshuset; men det
är Siseras spik. Han har elfenbensskaft, ser ni, och jag har
fällt mången tår derpå. Är det icke besynnerligt, min gode
general? Jag skall vrida kring knifven i dens hals, som
dödat min vän, som han sjelf bedt mig göra, och sedan skall
jag uppbränna kroppen; det är vedergällningsrätten, samma
rätt, som Gud medgaf Adam ... Ni ser så förundrad ut, min
tappre general... men ni blefve det ännu mer om ni finge
höra hans sång... det stycket han sjöng för mig i går aftons,
när han helsade på mig vid bål-timmen, ni vet väl?... den
regniga stunden, då mina händer började brinna, såsom nu,
och då sade han: Domrarne, de röda domrarne, hafva storligen
misstagit sig... jag har elfva djeflar under mitt befäl och jag
skall återkomma till dig då klockan slår... under en
purpursammets-himmel, med facklor, hartsfacklor, som skola lysa
oss; ack, hvad det blir vackert!’ hör nu hvad han sjöng.«
På en likpsalms ton sjöng hon nu följande:
Nu helvetets konung jag är!
som spira och jernklubba bär.
Min tron är af brinnande bräder;
I svafvelgul drägt jag mig kläder;
i morgon dock äktar jag dig,
Johanna, räck handen at mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
