Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Har han aldrig sett den innan han somnade, den tafla, som
föreställer huru den orättfärdige domaren hudflänges?«
Utmattad af feber, mödor och själslidande utropade
kardinalen med fasa och medlidande: «Gör för Guds skull
ett slut på detta rysliga uppträde! för bort denna qvinna,
hon är tokig.«
Den vansinniga vände sig om och upphäfde gälla rop.
«Ack, domaren, domaren, domaren!...« sade hon då hon
igenkände Laubardemont.
Han knäppte ihop händerna, och i det han bugade sig
för ministern, sade han bäfvande: «Ack, nådig herre, förlåt
mig; det är min systerdotter, som mistat förståndet; jag var
okunnig om denna olycka, eljest skulle hon längesedan blifvit
instängd. Johanna, fall på knä och bed nådig herr
kardinalen om förlåtelse . . .«-
«Det är Richelieu \« utropade hon, och bestörtningen
tycktes förlama den sköna, olyckliga flickan; feberrodnaden
gaf vika för dödens blekhet; på hennes skrik följde en hemsk
tystnad; hennes irrande blickar blefvo förfärligt stela och
hennes stora ögon följde oaflåtet den bedröfvade ministern.
«För fort bort denna olyckliga flicka,« sade han alldeles
utom sig; «hon kämpar med döden, liksom jag; så många
rysligheter förfölja mig efter denna dödsdom, att jag tror det
hela helvetet är lössläppt emot mig.«
Han steg i detsamma upp från stolen. Johanna
Belfiel, som under hela sista delen af uppträdet stått tigande
och orörlig, med stirrande ögon, öppen mun och nedlutadt
hufvud, liksom om den dubbla öfverraskningen utsläckt sista
gnistan af lif och förnuft, spratt till då kardinalen rörde sig,
och ryste då hon såg sig emellan honom och Laubardemont.
Hon betraktade dem skiftesvis, släppte knifven ur handen,
makade sig långsamt emot tältdörren och drog slöjan öfver
ansigtet; men under bortgåendet såg hon sig om och kastade
på sin morbror, som följde henne, förskräckta blickar, liksom
ett förskrämdt får, hvilket på sin rygg redan känner den
brinnande andedrägten af vargen, som håller på att gripa sitt rof.
De utgingo sålunda båda, och så snart de kommit ut i
fria luften, fattade den ursinnige domaren sitt offers händer,
band dem med sin näsduk och släpade henne sålunda utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
