Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
små skuffningar, några skråmor, som förmådde täckvagnen att
vända om, och det var alltsammans.«
«Ja, alltsammans,« upprepade Montrésor.
«Hvad, alltsammans!« utropade Gaston mycket orolig och
hoppade ett stycke fram på golfvet. «Är det ingenting att
uppehålla en af kardinal-hertigens vänner på hans resa? Jag tycker
ej om dylika upptåg, det har jag sagt er mer än en gång.
Jag hatar icke kardinalen, och han är onekligen en stor
statsman, ja, en mycket stor statsman. J blottställen mig på det
fasligaste; man vet att Montrésor tillhör mig; om någon känt
igen honom, så heter det, att jag skickat honom...«
«Lyckligtvis hade jag skaffat mig denna
handtverkar-drägt,« svarade Montrésor, «som ers Höghet kan se under min
kappa; och för att vara okänd, klädde jag mig helst på
detta sätt.«
Gaston drog ett djupt andetag, liksom hans bröst
blifvit lättadt från en börda... «Är ni fullt säker att ingen känt
igen er?« sade han; «ni finner väl, min bäste vän, huru
ledsamt det skulle vara ... medgif det...«
«Om jag är säker derom, Du min Gud!« utbrast
hofmännen; «jag bedyrar vid mitt hufvud och min arfvedel i
paradiset, att ingen sett mitt ansigte eller nämt mig vid
namn.«
«Det är bra, fortfor Gaston och satte sig åter på
sängen med lugnare uppsyn, som till och med uttryckte en svag
belåtenhet; «men berätta mig då hvad som skett.«
Fontrailles åtog sig berättelsen, uti hvilken folket
naturligtvis spelade en stor rol, men prinsens hofmän ingen, och
tillade slutligen: «Ers Höghet, man torde hafva sett, till och
med från era fönster, huru aktningsvärda husmödrar af sin
förtviflan blifvit bragte derhän, att kasta sina barn i
strömmen, under tusen förbannelser öfver Richelieu.«
«Ack! det är förskräckligt!« utbrast prinsen med
verklig eller låtsad förtrytelse och tro på dessa orimligheter; «det
är då sant, att han är så allmänt afskydd! Men man måste
tillstå att han förtjenar det! Hafva hans girighet och ärelystnad
verkligen bragt dessa beskedliga parisare, som jag älskar så
mycket, ända derhän ?«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
