Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon sade detta på spanska, och denna hemlighetsfulla
befallning på ett språk, som de öfriga damerna icke förstodo,
bragte dem till sans.
Den spanska kammarfrun, som hade tagit sin tillflykt
i en vrå af alkoven, der hon läste sitt radband, uppsteg nu
och skyndade att lyda tillsägelsen.
Emellertid blefvo upploppets och förskräckelsens
kännetecken allt tydligare, så väl utom som inom slottet. På stora
borggården hördes hästtramp, kommandoord och rullandet af
drottningens vagnar, som förspändes för att vara redo till
flykt, om så påfordrades; slamret af kedjor, som släpades på
de« stenlagda gården, för att spännas öfver portgångarne till
värn i händelse af anfall; de brådskande stegen, vapengnyet,
soldater som sprungo i korridorerna, pöbelns dofva, orediga
rop, som höjdes och sänktes, närmade sig och aflägsnades,
liksom vågornas och vindarnes dån.
Dörren öppnades ännu en gång, och denna gång för
att insläppa ett mycket intagande fruntimmer.
«Jag har otåligt väntat er, bästa Maria,« sade
drottningen och räckte handen åt hertiginnan af Mantua; «ni är
mera behjertad än vi alla, och ni kommer så väl klädd, att
ni kunde visa er för hela hofvet.«
«Jag hade lyckligtvis ej lagt mig ännu,« svarade den unga
prinsessan af Gonzaga och slog ned ögonen, «då jag genom
fönstret fick se detta upplopp. Ack fly, ers Majestät, fly! jag
bönfaller er att rädda er genom lönntrapporna och tillåta oss
qvarblifva här i ert ställe; man kan då tro någon af oss vara
drottningen; och,« tillade hon gråtande, «jag har hört
mordiska rop. Rädda er; jag har ingen tron att förlora; ni är
konungars dotter, maka och mor; rädda er och lemna oss här!«
«Ni har mycket mer att förlora än jag, min vän, uti
skönhet, ungdom och, som jag hoppas, sällhet,« sade
drottningen vänligt småleende och räckte prinsessan sin vackra
hand, hvilken hon kysste; «stanna derföre qvar i min alkov,
det ser jag gerna; men vi skola vara der båda. Den enda
tjenst jag vill be er om, mitt vackra barn, är att bära till
mig här i sängen det der lilla guldskrinet, hvilket min
stackars Motteville glömt på golfvet, och som innehåller det
dyrbaraste jag äger.«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
