Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hertigen af Bouillon inlade en värme och en tillförsigt
i sitt tal, som alltid intogo alla dem, hvilka hörde honom. Hans
tapperhet och säkra blick på stridsfältet; hans djupsinniga
politiska åsigter; hans kännedom af Europas angelägenheter;
hans på en gång betänksamma och bestämda karakter, gjorde
honom till en af tidehvarfvets skickligaste och mest ansedde
män, och han var den ende, som kardinalen verkligen
fruktade. Drottniiigen afhörde honom alltid med förtroende, och
han hade fått ett slags välde öfver henne; men vid detta
tillfälle blef hon mer än vanligt upprörd.
«Gifve Gud!« utbrast hon, «att min son vore vid de år,
att han kunde fatta era råd och att han hade nog stark arm
att draga nytta af dem! Till dess skall jag likväl höra och
handla för honom; jag bör och måste blifva regentinna, och
afstår ej från denna rättighet, om det äfven skall kosta mig
mitt lif. Om ett krig är oundvikligt, måste vi föra det, ty
jag finner mig i allt, utom i den skymfen och faran, att
lemna den blifvande Ludvig XIV åt denne krönte undersåte.
Ja,« sade hon rodnande och kramade hårdt kronprinsens arm,
«ja, min svåger och j mine herrar, råden mig: sägen mig
huru stå våra saker? bör jag resa härifrån? svaren mig
öppenhjertigt. Såsom qvinna, såsom maka, var jag färdig att gråta
öfver min pinsamma belägenhet; men nu, såsom mor, gråter
jag icke mer; jag är färdig att meddela er mina befallningar,
om det behöfves.«
Anna af Österrike hade aldrig varit så skön som nu,
och den ifver hon visade, meddelade sig till alla närvarande,
hvilka blott väntade ett ord af henne, för att högt förklara
sig. Hertigen af Bouillon kastade en hastig blick på Gaston,
som ändtligen tog till ordet:
«Om ni utfärdar befallningar, min svägerskan sade han
med temligen bestämd mine, «vill jag på min ära vara
befälhafvare för ert garde, ty jag är också utledsen af alla de
obehag, som denne usling förorsakar mig, och hvilken ännu vågar
plåga mig med föreställningar om mitt äktenskaps
upphäfvande; som alltid håller mina vänner instängda på Bastiljen,
eller tid efter annan låter mörda dem. «Dessutom,« fortfor
han varsammare, i det han nu med en viss högtidlighet slog
ned ögonen, «gör det mig ondt om det olyckliga folket.«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
