Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och dagsljus, som ryckte honom från detta dystra, qvalmiga
ställe: men återkommen till lifvet, kände han der ånyo
ledsnad och vämjelse, ty de första menniskor han träffade, på
minte honom genom sina vördnadsbetygelser om hans höga
värdighet. Vid sådana tillfällen trodde han på vänskapen
och sökte en fristad i dess sköte; men knappt var han säker
om en vän, förrän samvetsförebråelser insmögo sig i hans
själ; han fruktade nämligen, att för mycken tillgifvenhet för
en medmenniska kunde afvända honom från gudomens
dyrkan; eller, ännu oftare, förebrådde sig i hemlighet att
vänskapen aflägsnade honom från statens angelägenheter;
föremålet för hans tillfälliga ömhet blef då i hans ögon en
tyrannisk varelse, som förhindrade honom i hans pligters
uppfyllande; han skapade sig en inbillad boja och klagade inom
sig öfver att vara förtryckt; och till sina gunstlingars olycka
hade han ej styrka, att för dem uppenbara sitt missnöje genom
vredesutbrott, hvilka kunnat upplysa dem derom, utan han
fortfor att visa sig vänlig, och underblåste derigenom sitt
hjertas hemliga missnöje ända till hat; och i vissa ögonblick
skulle han varit i stånd till den största grymhet emot dem.
Cinq-Mars kände fullkomligt hans svaga själ, sorn icke
kunde vidblifva någon föresats, och hans svaga hjerta, som
hvarken kunde älska eller hata fullkomligt. Derföre var också
hans ställning, ehuru afundad af hela Frankrike och ett
föremål för sjelfva den store ministerns afundsjuka misstankar,
så vacklande och plågsam, att om det ej varit för kärleken
till Maria, skulle han brutit sin gyllne boja med samma glädje
som en galerslaf ser sista ringen falla af den kedja, på
hvilken han i tvenne år filat med en stålfjeder, som han hållit
gömd i sin mun. Denna otålighet att få slut på den
plågsamma ovissheten påskyndade den minas sprängande, hvilken
han, enligt sitt yttrande till de Thou, så tåligt gräft; men
han befann sig då i samma ställning, som en menniska,
hvilken stående vid lifvets bok hela dagen såge den hand bläddra
deruti, som skall nedskrifva hans frälsning eller fördömelse.
Han följde med Ludvig XIII till Chambord, i det fasta beslut
att välja det första gynnande tillfälle för sina afsigter. Ett
sådant inträffade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
