Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rikedom: kärleken mellan Hildur och Carl Algothson. Att
döma efter de få fragmenterna skulle till och med denna
romantiska tilldiktning blifvit det centrala partiet i dramat.
Hildur är dotter till en förnäm man, Björn, som af obekant
orsak lefver ensam och förklädd i skogarne. Hildur är
uppfostrad som ett naturbarn men på samma gång af en
medfödd förfining. I ensamheten gå hennes tankar till Gud
och helgonens skaror, men bak denna kärlek till de
himmelska lurar redan den unga flickans friska sinnlighet, hennes
drömmar om en jordisk make. Och just i det rätta
ögonblicket framträder riddaren och hofmannen Carl Algothson
och väcker till lif hennes själs trängtan. Det är öfver dessa
motiv, som Livijn byggt deras kärleks förhållande, motsatsen
mellan himmelskt och jordiskt i den unga flickans själ, mellan
naturbarnets oberördhet och riddarens världserfarenhet. Han
har velat visa, huru kärlekens blommor slogo ut i detta hjärta.
Att Livijn vid tecknandet af denna unga flicka, som i
ödemarken lefver i änglars sällskap, haft Schillers Jungfrun
af Orleans i tankarne, är högst troligt. Hos Hildur är
utvecklingen emellertid motsatt. Under det att den Orleanska
jungfrun växer till storhet genom att försaka den jordiska
kärleken, skulle däremot Hildur i denna funnit sin hvila och
frid. När Carl ryckes ifrån henne, har lifvet upphört att
äga något värde för henne. Liksom Christina i Torkel (och
båda hafva i detta afseende drag af likhet med Ofelia)
förlorar hon herraväldet öfver sig själf, irrar på vilda stigar,
tills hon hamnar i ättestupan.
Det är synnerligen intressant att finna Livijn sysselsatt
med tecknandet af en dylik karaktär, ty här se vi åter liksom
i Hafsfrun romantikens djupare stämningar intränga i svensk
litteratur. En af romantikens gärningar var, att den sökte
mana fram och fasthålla det omedvetna i människonaturen.
Sjuttonhundratalet hade i människan endast sett en logisk
maskin, sammansatt af dagklara föreställningar och skarpt
begränsade begrepp. Romantiken däremot anade de okända
makter, hvilka dväljas i själens innandömen för att i vissa
ögonblick med orkanens kraft strömma upp mot ytan,
öfver-svämmande, brytande och grumlande den klara vattenspegeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
