Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delen af Geijer-Afzelius’ samling af svenska folkvisor, visorna
om Näcken (Se sid. 127 ff). Denna samlings tredje del
trycktes först 1816. Det är således icke ur denna, som Livijn
hämtat sin kännedom om den nordiska flodguden.
Troligen har han stödt sig på barndomserinringar eller möjligen
hos vännen Rääf haft tillfälle att läsa några af dessa visor.
Afzelius påpekar, att i de nordiska visorna förekomma utom
Näcken, som för människorna är ett farligt väsen, hvilken
bemäktigar sig de lefvande, som falla i hans våld, äfven
en annan gestalt, Hafsmannen, som föreställes såsom ett
mera godt och välgörande väsen. Livijns uppfattning af
Strömkarlen ansluter sig till den förra traditionen: Näcken
bortröfvar en jordisk mö, och det är endast genom kraftiga
besvärjelser, som han tvingas att återgifva sitt byte. I
sådana visor som ”Harpans kraft” (Afzelius III, sid. 140)
fann Livijn troligen uppslaget till, att Näcken kunde
besvärjas med musik.
För öfrigt har Livijn själfständigt behandlat det gifna
ämnet, och själf uppfunnit den egentliga intrigen, som skulle
sammanbinda de helt lyriskt tänkta scenerna. En ung
högättad jungfru älskas af en yngling, Adil; denna kärlek är
besvarad. Hennes fader vill emellertid bortgifta henne med
en annan. Äfven Strömkarlen har tjusats af den sköna
jungfruns behag. Förklädd än som väpnare, än som skald,
förföljer han de båda älskande och angifver dem för fadern.
Denne öfverraskar dem, och ynglingen kastas i fängelse.
Strömkarlen uppträder då och lofvar att befria Adil mot att
han afgifver ett visst löfte. Då ynglingen går in på
Strömkarlens förslag, infinner denne sig vid dödsdomens
afkun-nande. Genom sina toners makt tvingar han hela hofvet
att dansa, och bojorna falla från Adils händer. Denne
flyr med den älskade ned till hafsstranden. Där
bemäktigar sig Strömkarlen jungfrun och försvinner i vågorna.
Men ynglingen anropar sin fostermor (troligen samma
person, som i ett af utkasten benämnes en spåkvinna).
Hon lär honom att genom sin sång uppkalla Näcken ur
vågorna. I detsamma inkommer hennes fader med hela sitt
hof; en besvärjare tillkallas för att locka rofvet ifrån hafs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
