Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jolin claudius’ Äventyr 17
Stegen kommo närmare, och nu hörde jag, att det
var minst två personer. Ännu ville jag icke ropa.
De närmade sig, men jag lade märke till, att det
var på ett underligt trevande, halvt ovisst sätt, som
om de voro rädda eller ovana vid vägen. — Det är
den svåra terrängen, tänkte jag och beredde mig till att
giva hals.
En viskning nådde mig i detsamma, och den kom
mig att spritta till, ty det var som hade man talat rakt
in i mitt öra. Det kom sig av, att den, som viskade,
stod så mycket lägre än jag, att hans huvud var i
jämhöjd med den mark, på vilken jag låg.
— Har du lyktan?
— Ja.
— Tänd den då. Vi låta honom ligga här, till dess
jag fått i ordning repet.
Det var waldiska som talades — en kantondialekt,
jag kände, och som är intressant bland annat på
grund av den lika sammansättning av latinska och
germanska upprinnelseord, den innehåller.
Jag hörde ett hasande ljud och en dov duns. Strax
därpå skimrade ett ljus, flackade över några grenar
framför mig, stadgades, förminskades, kröp in och
nästan slocknade för att därpå klarna en smula och
brinna stadigt, spridande ett svagt sken i en töcknig
luft.
— Här är repet, sade den ena rösten.
— Det är bra, håll nu lyktan, men höj den inte över
klippkanten här. Stå stilla, och släck, om jag visslar.
Jag lyssnade förvirrad — scenen föreföll spökaktig.
Jag kunde icke se männen (av rösterna att döma
voro de unga karlar), men det hemlighetsfulla i deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
