Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Den vildrosröda villan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io henning berger
instuckna i svarta träskor med röda kanter, trots
storleken kokett och sirligt skurna. Hon var som en bild av
den daggfriska höstmorgonen.
Jag tilltalade henne på waldiska — så gott jag
kunde.
Hon stannade efter min hälsning och såg nyfiket,
men utan rädsla ’eller förlägenhet, på min oordnade
person.
— Var kan jag få något att äta?
Mina frågor fingo bli något abrupta på grund av
språkets vansklighet.
Hon skakade på huvudet och gjorde en motfråga:
— Skall ni till villan?
— Till villan? Vilken villa?
Hon upprepade förvånad:
— Till villan.
Nu skakade jag på huvudet.
— Jag är resande, sade jag, och har gått vilse.
— Ah, en turist...
— Jaa, nickade jag.
— Och ni känner icke villan?
— Nej, jag känner ingen här. Jag är hungrig, mycket
hungrig.
Hon var så vacker, där hon stod i sin rustika enkelhet,
sund och stark, leende och doftande av skog och
mylla, att jag borde ha tänkt på och sagt något annat.
— Men det finns ju ett hotell vid Langen, sade hon.
Langen var förmodligen en station. Jag upprepade:
— Jag har gått vilse, jag är hungrig.
I stället för att svara, såg jag hennes ögon rundas
och stirra på något över min axel. Hon lade ett finger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
