Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Den vildrosröda villan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jolin claudius’ Äventyr 17
på sin mun, vars nu sammanpressade, fylliga läppar
liknade en liten blodrik miniatyrbiff.
— Stå stilla! viskade hon.
Jag stod orörlig.
Det prasslade bort i skogen. Därpå hörde jag steg,
som pulsade genom lövmassorna i riktning bortåt.
— Vem är det? frågade jag.
Flickan såg iakttagande på mig och på engång
tyckte jag att hon förändrades, hennes ansikte blev
intelligentare, det var som om hon varit förklädd. Jag
lade först nu märke till, hur väl vårdade hennes händer
voro — icke utan spår av arbete, men med skötta,
om också icke manikurerade naglar. Hon rodnade
under min blick och lade båda händerna på ryggen.
— Har någon följt efter er? sade hon.
Nu erinrade jag mig det tillfälliga intrycket i skogen,
vilket jag tillskrivit tröttheten och hungerns inbillning
och svarade livligt:
— Ja, det tror jag, en karl har smugit efter mig,
bakom träden — men jag är icke säker...
— Hör på, sade hon beslutsamt, gå rakt fram, till
dess ni kommer till en liten öppen port utan dörr. Ett
par bjälkar äro lagda som ett kors innanför muren för
att spärra inträdet. Men bry er inte om det, utan kliv
bara över! Gå sedan i rät vinkel över ängarna, från
muren räknat, och ni skall finna en bro, som för över
en liten flod. På andra sidan är en allé, och ni ser
själv målet — en villa, en vildrosröd villa. Gå fram
och begär mat och låt för resten göra ined er vad
som helst. Ni kan hälsa från Nina.
Jag lyssnade häpen. Ehuru jag själv talade dialekten
endast nödtorftigt, förstod jag den fullkomligt, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
