Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Trettiosju öre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 henning berger
— Visa mig till en pantlånare först.
Benny såg på mig med ögon, som sköto x-strålar.
— Kom, sade han.
Vi gingo ned en kort gata, veko av ett smalt
sammanbindningsled mellan två proletärbulevarder och
kommo därpå ned till en grumlig flod, så gott som
fylld av oerhört stora och platta pråmar, alla lastade
med frukt. Vi gingo över en bro och befunno oss i
en fattig, men modern stadsdel. På avstånd kunde
man skönja början av de rikas kvarter med parker,
trädgårdar och marmorvillor. Ett stort hus med
kupoler och takstatyer framträdde som en kuliss bortom
broar och järnvägsviadukter. Västerhimlen rodnade
redan, och ångmassorna från något lokomotiv färgades
röda. Mot den gröna himlen reste sig detta hus i
denna teaterbelysning soin en praktfull
fonddekoration, och jag frågade vagabonden vad det var för en
byggnad. Han ryckte på axlarna.
— Det är riksdagen, fnyste han.
Riksdagen symboliserade väl för honom den högre
fängelsemyndigheten med lagstiftningar, dumma
tull-förbud och skatter. Men jag misstog mig. Ty han sade
oväntat, under det att vi på nytt fördjupade oss i
ett nät av gator på andra sidan floden.
— Om jag var riksdagsman skulle det bli annat
av. Inte en enda gränshund skulle kunna komma undan
med livet.
Jag förstod då ännu ej betydelsen av »gränshund»,
men grevinnan Yankas hån över smuggleriet i
operett-rikena var mig i friskt minne och jag förvånades över
den stränga ton herr Benny anslog.
— De stjäla mest, de mutkolvarna... mumlade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
