Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Boy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
john claudius’ Äventyr • 233
Jag skrek högt, nej, jag vrålade av fasa. Men vi
jagade fram oavbrutet i samma rasande fart och
mörkret slukade oss som en munsbit i ett oändligt
svalg.
Jag vet ej, om jag varit medvetslös en stund, men
plötsligt märkte jag, att farten saktades. Vägen
tycktes jämnare och snart körde vi i skritt.
Först nu tänkte jag på Benny.
Fanns han kvar bakom mig?
Bonden stannade med ett utdraget »ptro»ande, detta
universella haltrop till hästen, och samtidigt hördes
Bennys röst:
— Äro vi redan vid portarna, Mathias?
Jag mindes benämningen Bourgtals portar, men
kunde icke tro, att vi hunnit så långt. Så var dock
förhållandet. Bonden förklarade, att vi höllo på stora
landsvägen nedanför de ruinliknande stenvalv, som
fått ovanstående namn.
— Då måste vi av! var Bennys korta anmärkning.
Mathias tände åter sin lykta — hans lass skulle
nämligen in på en stenig bergväg. Vid skenet såg;o
vi hästarnas rykande kroppar. De voro sprängfärdiga.
Jag såg också en bit av vägen. Då jag for till
Gental på kolvagnen — även den en smugglarskjuts!
— hade »portarna» legat till höger, alltså nu till vänster
i riktning mot villan. Det var den enda reflexion,
min sönderhackade och omskakade hjärna kunde göra.
En grupp träd och några stammar i rad avtecknades
också i irrskenet. En bit klippa — det var som
sönderdelningen i en dröm med mosaik från natten vid
sandstupet, då gendarmernas lykta fladdrat litet ljus över
bergssceneriet. Förnimmelsen kunde liknas vid de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
