Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Nina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 henning berger
Lämnande Bennys nya och förbluffande teori om
väderleksförhållandena på yttersta dagen åt dess eget
värde, ledde eller rättare följde — jag Boy, som
hemmastadd knogade uppför den första villaterrassen.
Benny höll sig tätt i mina hälar, och på hans röst,
hörde jag, att han icke längre var så säker på sig
själv.
— Är det inga hundar eller annat sattyg? frågade
han ängsligt.
— Nej, mumlade Boy mellan tänderna. — Han
unnade säkert Benny litet av varje.
— Eller gamle Fritz, sade jag, var finns han?
— Han är ju död, herre!
— Är han död? När —
— För en månad sedan. Det var då, både jag och
— och en till avskedades. — Aj, passa på här! Här är
tre trappsteg till verandaplatån...
Jag fick icke tid att fråga, vem den andra
avskedade var, ty som vi satte foten på översta grusplanen,
vars sand var frusen, fattade Benny mig häftigt i
armen och utbrast:
— Halt, ett ljus — därborta är ett ljus...
Så var det verkligen. Jag såg ett svagt ljus,
flämtande som en gnista i mörkret framför mig.
Boy tryckte sig in emot mig, darrande i alla leder.
— Gå inte längre, herre, det är i hallen, i stora
hallen, det är gamlingen — han går igen, alla säger,
att det spökar efter hans död — det är heller ingen
som vill vara här om natten —
— Prat, sade jag, så går jag ensam fram och ser
in genom fönstret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
