Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Nina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr •
243
Jag hade icke talat ut förrän skenet slocknade och
försvann.
— Det var en som gick med ett vanligt stearinljus,
viskade Benny.
Vi stodo alla orörliga, väntande att få höra något
ljud, en dörr, en låskolv eller fotsteg.
Men allt var tyst i den susande blåsten.
— Kan det inte vara Bastien? undrade jag.
— Nej, nej, inte om natten! försäkrade Boy.
Vi dröjde ännu en stund, men blåsten blev
bitande, vinden fick stormtag, man hörde grenar knäckas
i parken.
— Här kunna vi inte stå, sade jag förargad, led
oss till din orangeriväg...
Boy gick motvilligt och långsamt till höger. Blåsten
svepte här om knutarna på skärpen, och bruset eller
snarare dånet förtog alldeles ljuden av våra steg,
ifall någon lyssnare i natten fanns.
— Det är en nordan, sade Benny, från Alperna.
Jag hoppas det finns någonting värmande inomhus.
— Här, här är det.
Boy sade i klagande ton:
— Nu vill jag inte ha armbandet längre, ni är
orättvis emot mig! För det första har jag inte gjort
något, och för det andra tänker jag inte ränna ifrån
er. För resten kan jag inte krypa in och öppna porten,
om jag ej är fri och ledig. Och jag tycker det är nog,
herre, att den där banditen slagit in min halva hjärna
med en stor sten...
Det hade jag glömt i spänningens allvar.
— Kära Boy, du blev sårad! Så är det när man
är ute på förbjudna vägar —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
