Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Skelettet i skrubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 275
litanior på ett obegripligt språk, som liknade jiddisch.
Tavlan kunde vara en illustration till en variant på
den gamla sagan om hunden på katten och katten
på råttan och råttan på linet. — Ibland hördes en
melankolisk trumpetstöt liksom instämma eller avbryta
nattrockens jeremiader och förbannelser. Den kom
hostande ur något förkylt automobilhorn, vars vagn
antagligen stod nere på landsvägen.
— Men det är ju onkel! skrek Benny, och jag
ifyllde samtidigt:
— Solschinsky!
ßastien mumlade, nyfiket stirrande på gruppen:
— Det var hans bil jag hängde mig fast vid på
Gränsavenyn — och nu förstår jag! Jag hann upp
bakvägen fortare än gubben, som väl inte känner huset,
och den lilla satans svartingen där tog emot honom,
under det att jag kom förbi. Godmorgon, Boy! —
Boy! Vad i alla avgrunder gör du här?
Under det Boy och Bastien växlade några kraftigt
morgnande repliker, hjälpte Benny och jag den stackars
Solschinsky in i huset.
Han pladdrade i ett:
— Pilen — pilen — petala pilen — den blir dir!
Först dubbel nattdaxa — och sen extra daxa —
utom den dull, och från dullen hit like micke
dillbaka, annars ville han icke köre, und så
drick-pengar för att det är jul — oj, oj, oj, den blir dir
— den blir dir!
Det’ melankoliska hornet instämde bekräftande och
ökade Sols raseri:
— Tiden går und den glocke på pilen går hele
tiden, und den svarte djävel hålle mine pen, och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
