Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Mot livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
henning berger
inläggningar i brunt, blått och rödgult, stodo tomma
vilstolar med hopvikta filtar. På ett bord under en
liten palmdekoration summo guldfiskar i en
kristallkupa och lågo en del tidningar. På ett annat bord med
glasskiva stodo några stora flaskor med blå etiketter
och ett par vattenglas, i vilka voro nedstuckna
feber-termometrar. Golvet hade terrakottafärgad
gummimatta.
Några herrar gingo sakta samspråkande förbi från
vänster till höger ute på terrassen. De voro iförda
ulsterliknande kapprockar med stora kragar, men av
fint och lätt tyg. De promenerade långsamt, litet
släpande, och stödde sig på starka käppar.
Nu öppnades en dörr till höger, och en ung flicka
i sköterskedräkt kom fram till mig. Hon bar en liten
bricka, på vilken fanns små mätglas.
— Godmorgon, doktorn! hälsade hon glatt.
Jag betraktade henne i tystnad.
Hon var friskt vacker, med en teint som ett moget
äpple om hösten, hon hade svarta ögon, glittrande
som jet, och mörkt hår, i vars tunga flätor ett par
silvernålar glänste. Hennes figur under det långa,
snövita förklädet var kraftig, men ytterst
välproportio-nerad. Hon var en bild av hälsa och spred ikring
sig en gloria av sundhet.
Henne har jag sett förut, tänkte jag.
Hon satte brickan på en stol och fortsatte muntert:
— Nå, doktorn, är doktorn ute och reser i dag
igen? Uppe på höga alper — hur var det berget
hette, Bourgtal, tror jag? — och ned i djupa, djupa
dalar. Men nu tycker jag, att det ska vara slut med
det där förfärliga resandet! Och inte säger doktorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
