- Project Runeberg -  Conrad löjtnanten. En skildring /
237

(1920) [MARC] Author: Carl Spitteler Translator: Elis Brusewitz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vill väl se, om icke en plågad sons
rättmätiga förbannelser ljuder högre genom
helvetets moln än en grym faders orättvisa
förbannelse.

— Nej, nej, bönföll Anna med ett
krampaktigt tag i hans skuldra, det får du icke
göra, du måste betänka, att han är en
gammal, sjuk man, som icke vet, vad han gör,
du får icke glömma, att han trots allt dock
är din och min far.

En strid skakade honom. — Du har rätt,
slöt han med mörk stämma, jag vill icke
förbanna honom.

— Lita på mig, svarade hon tacksamt, jag
lugnar honom; säkert lugnar jag honom, och
så hastigt hon kunde ilade hon in i huset.

Han begav sig emellertid till det festliga
laget, som fånget i sin egen uppsluppenhet,
dövat av det väsen det förde och omtöcknat
av vinet icke hade förnummit något av den
strid, som utkämpats bakom dess rygg, mellan
de goda och onda andarna. Men även om
han blandade sig i det tätaste vimlet, kände
hän sig numera som en ensam, svart kanon-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:41:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/clconrad/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free