Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i uppmärksamhet och artighet mot de äldre medlemmarna
af konungahuset. Man hade ej ögon och öron för någon
annan än honom, och oaktadt han nästan ensam hade satt
sig i besittning af samtalet, vågade man knapt andas, för
att icke gå miste om något ord, någon åtbörd, och bäfvade
att han skulle sluta. Karl Johan var hela samqvämets
lifgifvande själ, målet för allas hänryckning och beundran.
Karl XIII i synnerhet, hvars önskningar Karl Johan städse
bemödade sig att tillfredsställa, innan konungen knapt
hunnit uttala dem, var utom sig af belåtenhet. Och då
general Wrede den äldre, hvars från Paris lemnade
underrättelser om prinsens af Ponte Corvo person ansågos hafva
väsentligen bidragit till dennes utkörande till svensk
tronföljare, just nu inträdde i drottningens cirkel, stapplade
den gamle monarken emot honom, omfamnade honom, med
tårar i ögonen och yttrade, med en blick af innerlig
förnöjelse på kronprinsen: “Jag skall evigt vara er tack
skyldig, min käre Wrede! för hvad ni gjort för mig och
för mitt rike. Må himlen derför belöna er*)!“
På en taburett bredvid det soffhörn, i hvilket
konungen slog sig ned, satt ett ungt, ljuslätt fruntimmer och
lekte, tankspridd, med sin solfjäder. Då och då stal sig
en lätt suck ur den hvita svällande barmen, på hvilken
den yttersta raden gungade af ett band orientaliska perlor,
mindre bländande, än den vackra hals, som de kringslöto.
De stora blå ögonen strålade af en himmelsk glans, och
purpurn i den krans af konstgjorda rosor, som smyckade
hennes guldgula hår, syntes matt, jemförd med munnens
korall och med kindernas naturliga rosor, utspruckna på
det fina hullets alabasterhy, så skär, att hvarje åder kunde
skönjas. Mellan gallerarmen — den qvinliga hofkretsens
företrädesrättighet — och långhandsken fans en obetäckt
del af den runda, hvita, lagom fylliga armen, och hennes
fot, vällustigt danad, förråddes till både form och färg af
den glesa silkesstrumpan.
“Hvad tycker du, Marianne?“ hviskade konungen,
lutande sig öfver soffkanten till hennes öra, “har jag icke
orsak att vara stolt öfver en sådan son? Han är ju
gudomlig, och vore jag qvinna, skulle jag tillägga:
oemotståndlig. “
*) Skildringar ur det inre af dagens historia. De Frånvarande.
Fjerde upplagan, sid. 220.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
