Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svaghet, samma fåfänga, som Napoleon och Gustaf III,
att gerna spegla sin egen glans i återskenet från en
lysande forntid. Karl Johan, som länge fruktade och alltid
misstrodde svenska adeln, lade sig vinn om på en gång
att vinna och att undergräfva henne — och lyckades öfver
förhoppning i begge dessa bemödanden. Han vann henne
genom smek, och störtade henne genom skuldsättning;
ledde hennes lystnad åt tomma utmärkelser, och qväfde
hennes håg till verksamhet; förunnade henne inflytande
på lumpna bivägar, men nekade henne det på den
offentliga stråten. Adeln förestälde han sig, sådan den förr
varit, som ett sammanhängande helt, med sträng tukt inom
de särskilda graderna. Eröfringen af den första grefliga
slägten inbillade han sig medföra hela riddarhusets; och
alla dessa förenade bevekelsegrunder bestämde hans
uppförande mot Braheslägten.
Eör att egna grefvinnan sin hyllning gjordes
dessutom ej behof af särskilda beräkningar. I det förmak, der
hon fans, var priset intet tvifvel underkastadt. Den
uppmärksamhet kronprinsen slösade på henne, borde således
ej väcka förundran. Men grefven blef ej heller lottlös i
uttryck af hög bevågenhet; och sedan han slutligen
bejakat frågan: om han icke egde en son? föll kronprinsen
lifligt in: “Ni måste afstå honom . åt mig, herr grefve!
Det är jag, som från denna stund blir hans far.“
Detta var icke en lös artighet; Karl Johan hade full
mening med hvad han nu yttrade, och detta sitt furstliga
ord höll han, som en forntidens riddare, in i bleka döden.
Men föga sparsam eljest med angenäma ord, då det låg i
hans plan eller känsla för ögonblicket att synas förbindlig,
lät han i förbigående en fras undfalla sig till Baron Jean
Jacques De Geer — grefve Wetterstedts blifvande
svåger — hvilken denne upptog som klingande mynt och
med skrytsam lättsinnighet hastade att berätta för sin vän,
statssekreteraren Carpelan. “Nå, hvad yttrade då prinsen ?“
frågade denne torrt.
“Han kallade mig son fils,“ svarade De Geer.
“Gud ske lof,“ återtog Carpelan. “Det var troligon
det första svenska ord, som flutit öfver hans kungl.
höghets läppar *).“ *
*) Carpelans infall till De Geer är historiskt.
Karl Johan och svenskarne. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
