Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
xm.
“Så tankspridd! Så svårmodig! Söta Marianne!“
yttrade, vänligt småleende, grefvinnan Brahe till sin fränka,
fröken Koskull, som gjorde henne ett förmiddagsbesök.
“Mår du icke väl? Eller (skalkaktigt) har svartsjukan
börjat innästla sig hos någondera af deras majestäter?“
Eröken Koskull spratt till, liksom trampad på någon
öm tå och utbrast häftigt! “Hos dem!... visserligen icke.“
Sedan återhemtande sig, och liksom flat öfver att vara
genomskådad, tilläde hon, med konstladt löje: “Det skulle
visst löna mödan, på hvilketdera hållet som helst!“
“Men jag vill slå vad,“ återtog grefvinnan, fixerande
sin fränka, “att i alla fall svartsjukan icke är främmande
för ditt nedstämda lynne i dag. Du skiftar färg, blott
ordet nämnes. (Med eftertryck.) Skulle vår älskvärde
hjelte?.
Eröken gaf henne icke tid att fullfölja meningen. Hon
fann sig upptäckt, och ville derför hellre synas gifva ett
förtroende, än blifva ertappad. Hon afbröt således
grefvinnan, lät en suck undslippa sig och sade:
“Ja, tyvärr, bästa Aurore! Du har gissat rätt. Det
är verkligen han, som vållar mitt elaka lynne.“
“Jag förstår ej,“ fortfor grefvini^an, “huru Marianne,
så van vid hofvet, kan hafva begått någon oförsigtighet,
som retat hans svartsjuka; eller skulle det väl vara
möjligt, att vår nådige herre toge illa vid sig öfver ditt för-
hållande, ... ditt oskyldiga förhållande (borde jag väl säga)
till sin herr far?“
“Du förstår platt intet, märker jag, och det ångrar
mig derför, att redan ha sagt för mycket, att kunna
bevara min hemlighet. Den stannar ju i alla fall oss emel-
lan, söta Aurore?“ frågade fröken inställsamt.
“Sådan fråga, mellan ett par så nära vänner och
an-förvandter!“ genmälde grefvinnan, icke utan en viss
förtrytelse.
“Du känner ju,“ fortfor fröken, “den stora ryktbarhet
af vårt kön, som anländt hit till hufvudstaden. Allt ifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
