Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nära att storkna af röken, hvilken hon gjorde våld på
sig att kunna svälja tillika med sin harm, svarade hon
med tvunget småleende:
“Barmhertighet, det vet ju hela verlden, det vilja till
och med frimurarne att vi andra skola tro, är en bland
ordens vackraste egenskaper, och ers maj:t vill anse för
brott, att upptäcka räddningstecknet, hvarmed en menniska
kan frälsa sitt lif, om också fiendens värjspets redan sutte
på hjertat?“
“Om denne fiende vore frimurare, ja! Men ser du,
min unge! om nu denna räddningslösen blefve känd af
profan, så upphörde i och med detsamma dess verkan helt
och hållet. I krig, till exempel, får man ej skona hela
verlden; men sin far, sin son, sin bror kan man ej taga
lifvet af, och alla frimurare äro bröder, så snart de som
sådane gifva sig tillkänn a. “
“Ers maj:t förblir således obeveklig och ger mig en
fullständig korg?“
“Tala ej på det sättet, Marianne lilla! Min eviga
salighet, min timliga lifstid och mina framgångar i lifvet
bero på att och huru jag håller mina ordenslöften. Du kan
således ej begära, att jag skall bryta dem. Allt annat vill
jag med nöje göra för dig: ja, om det behöfves, ville jag
till ditt försvar uppoffra mina sista krafter. “
Den vackra fröken mätte sin skröplige älskare med
ett ögonkast, som tycktes utmärka föga förtröstan till det
utlofvade försvaret. Emellertid tackade hon med utsökta
ord och lutade sig ned, för att kyssa konungens hand.
Han drog den, darrande, tillbaka och utsträckte i stället
munnen. I det ögonblick hans läppar vidrörde fröken
Koskulls, flögo dubbeldörrarna upp och kronprinsen stod midt
framför dem.
Hans sinne var så upprördt, att han ej gaf akt på
hvad som föregick.
Eröken, föreställande sig, att uppbrusningen härrörde
från åsynen af hennes och monarkens smek, slog förvirrad
ned ögonen och skiftade färg.
Karls stora, skarpa ufögon fästade sig, frågande, på
Karl Johan, hvilken, innan konungen hann uttala något
spörsmål, sjelf tog till ordet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
