Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färdig till föredragning, och tiden till denna bero af
konungens godtfinnande.
Enligt grundlagen, var det Karl Johans obestridliga
rättighet, han nu förklarat sig sinnad att utöfva. Men den
hade dittills aldrig blifvit begagnad, hvarken af honom
sjelf, eller af företrädaren. Allmänna omdömet fann mindre
lämpligt, att konungens domsrätt tillitades blott vid ett
enda enstaka fall. Det hade för bjert sken af enskild
gunst och mannamån. En annan olägenhet uppstod
der-jemte. Konungens tid och tankar voro naturligen och
rättmätigt så upptagna af statens allmänna angelägenheter, att
man ej rimligtvis, äfven om icke underdånigheten i alla
fall förbjudit sådant, kunde utstaka någon tid, inom hvilken
saken skulle företagas till afgörande. Deraf kunde en
obegränsad tidsutdrägt åstadkommas, utan möjlighet för
parterna, hvarken att påskynda slutet, eller vinna skadestånd
för dröjsmålet.
Om detta förhållande ej kunde undgå att vara
betungande för parter och domare, fans likväl ingen i hela
landet, som deraf fann sig mera tryckt, än konungen sjelf.
Han skulle gerna med embeten, med ordnar, ja, med guld
ur sin handkassa hafva köpt sig från löftet att blanda sig
i denna ryktbara rättegång, hvilken, till råga på
ledsamheterna, började bli ett af dagens samtalsämnen, ej blott
man och man emellan,- utan jemväl på källare och
värdshus. Men i kraft af den till sina följder förut ej nog
öf-vertänkta befallningen åt justitiekanslern, hade löftet blifvit
inprotokolleradt i högsta domstolens justerade protokoll, till
innehållet kändt af hela allmänheten, och hvad värre var,
som skäl för konungens föresats att öfvervara detta måls
pröfning och afgörande, var åberopadt den landsfaderliga
pligten att iakttaga en grundsats, som ansågs beroende af
sakens utgång; och detta allmänna skäl qvarstod för
konungens räkning i protokollet, äfven om han kunnat komma
ifrån sitt löfte till den enskilde parten.
Under det konungen befann sig i detta bryderi och
vid ett lynne, som troget afspeglades i omgifningens dystra
anleten, anmäldes till företräde Sveriges f. d. minister i
Paris, f. d. statsrådet baron Lagerbjelke.
‘‘Han må genast slippa in!“ yttrade Karl Johan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
