Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Er bedröfvade uppsyn, herr grefve! bebådar något
sorgligt,“ yttrade Karl Johan, med mörknande blick, “är
det mig, er, eller någon af de våra, det gäller ?“
“För ers inaj:ts helgade, dyrkade person, och dess
älskade, hoppgifvande ätt delar ödet den vördnad, hela
verlden hyser; och om jag och de mina i detta ögonblick
äro illa till mods, härrör det endast deraf, att vi med våra
lif skulle önska kunna aflägsna äfven den ringaste skymt
af moln från vår och Sveriges skyddsguds panna,“
svarade Brahe.
“B,ätt bra, herr grefve! jag känner edra egna och
edra anhöriges tänkesätt, och den vänskap, jag egnat er
i utbyte, har icke varit ofruktsam, ni vet det bäst sjelf,“
återtog konungen; men tilläde, snäsande: “Det är ej
längesedan jag betalde edra skulder: ni måtte väl ej inlåtit
er i nytt vingleri, beräknande, att jag ånyo skall taga er
omder armarna ?“
‘‘Nej, Gud bevars!“ utbrast Brahe, angelägen att
undanröja konungens misstankar, att det vid detta tillfälle
ånyo gälde hans pung. “Ers maj:ts välgerningar äro oss
i allt för friskt och tacksamt minne, att vi skulle tillåta
oss i oträngdt mål anropa dem. Anledningen till den
nedslagenhet, ers maj:ts genomträngande blickar, för hvilka
ingenting kan döljas, upptäckt hos mig, vore en småsak,
om någonting så kunde benämnas, som tillhört den största
bland konungar och hjeltar.“
“Nå väl?“ frågade Karl Johan.
“Ers maj:ts lifhäst under sista fälttåget, den ers maj:t
red under slaget vid Leipzig, tillhör sedan klockan 7
på morgonen i dag endast minnets verld.“
“Det är förmodligen om hans död ni vill underrätta
mig?“ sporde monarken.
“Ja, nådigste herre!“ suckade Brahe.
“Tag er det icke så nära!“ genmälde Karl Johan,
*“Han var redan för gammal både att kunna lefva länge
och begagnas mer. Det är således en onyttig mun mindre,
som fräter i mitt stall.“
Glad att finna konungen med sådan likgiltighet
upptaga underrättelsen om lifhästens död, ryckte Brahe nu
fram såsom bevis på nit för Karl Johans ära, med ett
förslag, hvilket grefven hållit i beredskap som tröstegrund,
om förlusten af kreaturet gått monarken djupare till sinnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
