Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mor af statsmedlen blifvit använda på, bland annat,
skepps-handelns återgång1, var det klart, att brist någonstädes
skulle finnas, der medlen tagits, men ingenstädes röjdes
sådant af räkenskaperna. Dessa redogjorde för behöriga
anslag och antydde såsom innestående behållning
statsinkomsternas öfverskott.
På en gång bröt det länge afledda ovädret löst. Fråga
uppstod bland revisorerne att granska räntekammarens
kassabehållning. Om verkställighet kunnat följa på detta
förslag, hade den financiela statshemligheten i och med
detsamma blifvit röjd och bristen åskådliggjord.
Wirsén begrep att man var honom på spåren, och det
både förtröt och förskräckte honom. Nog förutsåg han,
att i värsta fallet det kungliga maktspråket, som torbjöde
räntekammarens inventering skulle blifva hans
räddnings-planka; men från det ögonblicket den behöfde tillitas.
skulle ock hela verlden förstå att saken vore sjuk. Det
allmänna föreställningssättet om hans finansiela
öfverläg-senhet skulle då förvandlas till inbillning, att hela hans
förmåga inskränkte sig till några lumpna konstgrepp. Detta
sårade djupt hans retliga sjelfkänsla och skar honom i själen.
Vid första tidningen om det hos revisorerne väckta
inventeringsförslaget skickade konungen efter Wirsén. Det
föregick inom Karl Johans bröst en sällsam och häftig strid
mellan harm mot revisorerne, fruktan för förslaget — och
glädjen deröfver att tillfälle yppats att kunna stäcka
vingarna på en rådgifvare, hvars flykt förekom konungen
allt för hög, dristig och besvärande.
“Nå väl, grefve Wirsén,“ tog Karl Johan nu till ordet,
med en uppsyn, som afspeglade en själ i uppror, utan att
likväl förråda hvilken känsla det var, som förorsakade
sinnesrörelsen, “hvad tycker ni om de der orostiftarnes anspråk
att få räkna innehållet af räntekammaren?“
“Det är en tadelvärd, om också icke rentaf straffbar
förmätenhet, som öfverskrider gränsen för deras rättigheter,
och som ers maj:t icke lärer vilja tillstädja att den vinner
framgång/* svarade Wirsén, med låtsad köld.
“Hvad jag tillstädjer, eller icke, grefve Wirsén,“ föll
Karl Johan härvid in, med förödmjukande stolthet,
“deröfver är jag domare. Ni räknar något för mycket på er
oumbärlighet och mitt beskydd. Jag vill väl icke undan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
