Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Sedan i det sist ärade brefvet eder excellens för mig
behagat nämna det ytterligare anslag jag erhållit så väl
af h. k. h. kronprinsen som af svenska akademien,
förekomma äfven följande ord: men jag bör prevenera derom,
att i den vägen är intet mer att vänta, och beder jag herr
magistern ställa sin resa så, att han kan komma hem med
för hand varande tillgångar. Dessa ord innehöllo den dom,
hvarifrån jag naturligtvis ej kunde vädja, och det synes
som jag handlat blindt och oförståndigt, då jag ej genast
efter erhållandet af detta bref begaf mig på hemvägen.
Men eders excellens! — förlåt om mina skäl bli för
mycket poetiska för att vara giltiga inför den stränga
granskningens domstol. — Jag hade för det första under min resa till
Neapel anteciperat så mycket på den summa jag erhöll, att
jag oupphörligen gick och fruktade att återstoden ej kunde
förslå för min hemresa: och så förflöt den ena dagen efter
den andra. Det var sommar — och den skönaste sommar
jag på jorden öfverlefvat. Italiens natur blommade så rikt
omkring mig. Den elyseiska boning jag egde på det
herrliga Villa Malta, med hela Rom till utsigt och med
näktergalarna till sällskap, i de magiska månskensnätterna;
mitt förhållande till Byström, hvilken jag lärt värdera som
vän, lika mycket som jag skattar honom såsom konstnär;
mitt poetiska lif under denna gyllene tid kommo mig att
drömma om min närvarande lycka såsom evig, glömma att
den måste ta slut tillika med de medel, som försäkrade dess
bestånd. Då jag slutligen, lik Iiinaldino, vaknade upp från
denna sköna dröm, vid Italiens, den tjusande Armidas bröst,
fann jag med förvåning, att jag dröjt för länge på
lycksalighetens ö. Jag begymte öfverräkna mina tillgångar,
hvilka naturligtvis blefvo mindre och mindre — och ju
längre jag räknade, ju mindre fick jag qvar att räkna.
Hoppet, som alltid leker för poetens inbillning, och liksom
mycket annat skönt, stundom bedrager, hviskade likväl så
ofta för mig under mina vandringar i lagerskogarna, långa
poetiska försäkringar om möjligheten, att kunna tillbringa
ännu vintern i Italien och sedan komma med våren hem
till Sverige igen. Hoppet hviskade ungefär så här: om du
ännu dröjer, så kan du genom de dikter du här
frambringar och öfversänder till fosterlandet, bereda dig en
möjlighet att bestrida kostnaden för din hemresa. Du är nu
en gång i Italien: troligen kommer du här aldrig mer:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
